Hela ditt inre barn och den vuxne framträder
Jag tror att mycket av den smärta vi upplever som vuxna beror på brist på kärlek till oss själva och att vi bär ett sårat inre barn inom oss.
Kanske lyckas vi aldrig riktigt växa upp och njuta den vuxnes hela känsloregister och mognad utan att trösta och älska henne.
Att hela det inre barnet – lyssna på hennes tankar och släppa fram hennes känslor – kan vara mycket smärtsamt i början. Men när hon börjar känna sig trygg är det en säker väg till glädje och skratt och en lust att börja leka igen. Mitt inre barn, Lilla Viveka, är dessutom mycket klok och en öppen kanal till Universum och allt levande.
För att hjälpa och vara goda mot andra behöver vi visa kärlek till oss själva först. Så inom oss, så utom oss. Varje försök att trycka ner den späda inre rösten och ignorera vår magkänsla för att passa in och ”vara god” leder ofelbart till en inre strid. Istället för att konsekvent söka svaren utanför oss behöver vi vända oss inåt.
Inget rödvin, ingen Netflixserie, dating eller glittrande köpcentrum kommer någonsin att kunna fylla tomrummet som uppstår inom oss när vi inte lyssnar på vårt inre barn.
Ur Handbok för sårade helare:
”Terapeuten tittade upp över kanten på sitt anteckningsblock. ”Så du skyndande dig in på rätt sida skrivbordet?” Jag måste ha nickat häpet. Rätt sida skrivbordet. Jag var socialsekreterare. Inte klient. Frisk. Inte galen. Var det så jag undermedvetet gjort mitt yrkesval och försäkrat mig om en plats bland de fungerande? ”Så skulle man kanske kunna säga. “Jag minns att jag blev förvånad, men att bilden gick rakt in i mig. Ändå var jag ovillig att instämma.”…..
”Men terapeuten släppte inte tanken. Hon tittade utforskande på mig. ”Hade du inga andra motiv?” Jag tänkte efter. Att jag skulle ha haft ett inre barn som hade behövt bli älskat kunde jag inte komma ihåg att jag reflekterat över. Det enda jag mindes var den välbekanta känslan av smärta och den sköna känslan av befrielse när jag såg eller antog mig se någon annan lida och jag kunde lida med dem. Den lindrade min egen oro och fick mig att fungera. ”Nej inte vad jag minns. Jag var på ett bra ställe i livet. Framtiden låg öppen för mig”, svarade jag istället.
Terapeuten prövade en annan ingång. ”Hur var det att växa upp utan sin mamma?” ”Det var inget jag reflekterade över. Det var ju min verklighet. Hade inget minne av att jag upplevt något annat”, svarade jag sanningsenligt. Terapeuten skakade på huvudet så att hennes stora röda hår gungade, antecknade något i sitt block och suckade tyst. ”Men du måste väl i alla fall ha märkt att du inte bodde hos dina föräldrar som de flesta av dina kamrater gjorde?” Det var sant och jag kunde ge terapeuten ett uppmuntrande leende. Visst hade jag märkt att jag bodde hon min mormor och morfar och inte min mamma och pappa. Om inte annat så när jag kom upp i tonåren. Men att jag saknat en mamma som älskade mig och skyddade mig? Jag prövade tanken.
Det slog mig att min kusin hade en mamma. Kanske längtade jag efter en sådan mamma. Något väcktes i mig. Men vägen till känslorna var fortfarande lång.
Det var en mycket tålmodig terapeut. Hon tog emot mig och lyssnade på mig varje onsdag kl. 11.00 i nio år. Den tid det skulle ta att göra den första organiserade rundturen i mitt inre och riva de yttersta murarna omkring min sårbarhet och längtan efter en mor.”