Det kan vara svårt att minnas. Hur var det? Hur såg jag ut? Hur kändes det? En början kan vara att plocka fram några fotografier. Om man inte har några man vill ta fram eller det helt enkelt känns för jobbigt att bli påmind, går det lika bra ändå.
Det räcker att man i sin fantasi föreställer sig att man har sitt inre barn hos sig. Man kan prova att se henne för sin inre syn. Hur gammal är hon? Hur ser hon ut? Vad har hon på sig? Var befinner hon sig? Vill hon sitta i mitt knä eller räcker det kanske med att jag sträcker ut handen? Kanske kan man ta en promenad tillsammans. Känner man att hon är väldigt tveksam kan man prova att säga några saker man tror hon behöver höra. ”Jag förstår att du är tveksam” ”Jag är väldigt glad att jag hittat dig” ”Det är helt ok att du känner så här.” Kanske får man svar direkt. Kanske tar det lite tid innan hon vågar ge sig till känna. Det här är en kontakt att bygga på. En livslång relation.
Hjärtat är platsen där din fysiska kropp möter själen. Det är också en portvakt för dina känslor. Ofta har vi stängt hjärtat för att skydda oss från att bli sårade. När jag möter mitt inre barn, oavsett vilken ålder hon för ögonblicket befinner sig i, lyfter jag upp henne i min famn och håller henne tätt mot mitt hjärta.
Den kärlek jag och mitt inre barn känner tillsammans upplever jag rent fysiskt i mitt hjärta. Det sväller.
Hur gamla vi än är så bär vi alltid de tidigare versionerna av oss själva med oss, inom oss. Din inre femåring eller tonåring existerar fortfarande. Redo att stiga fram när du kallar.
Jag tror att mycket av den smärta vi upplever som vuxna beror på brist på kärlek till oss själva och att vi bär ett sårat inre barn inom oss. Kanske lyckas vi aldrig riktigt växa upp och njuta den vuxnes hela känsloregister och mognad utan att trösta och älska henne.Att hela det inre barnet – lyssna på hennes tankar och släppa fram hennes känslor – kan vara mycket smärtsamt i början. Men när hon börjar känna sig trygg är det en säker väg till glädje och skratt och en lust att börja leka igen. Mitt inre barn, Lilla Viveka, är dessutom mycket klok och en öppen kanal till Universum och allt levande.För att hjälpa och vara goda mot andra behöver vi visa kärlek till oss själva först. Så inom oss, så utom oss. Varje försök att trycka ner den späda inre rösten och ignorera vår magkänsla för att passa in leder ofelbart till en inre strid. Istället för att konsekvent söka svaren utanför oss behöver vi vända oss inåt.
Inget rödvin, ingen Netflixserie, dating eller glittrande köpcentrum kommer någonsin att kunna fylla tomrummet som uppstår inom oss när vi inte lyssnar på vårt inre barn.
Är du redo att möta ditt inre barn och stå starkare inför utmaningarna i livet?
Nu går jag från ord till handling och erbjuder en kurs i den vackra ateljén i Annas Växthus i Sölvesborg. Vi möts tre måndagkvällar i höst, 30/10, 13/11 och 27/11. 1450:- Anmälan senast 23/10. Det finns sex platser.
Kontakta mig om du är intresserad så berättar jag mer. viveka.eriksson@live.se
Det är solrostider. För tredje året i rad står solrosorna mäktiga och lyser utanför mitt växthus. Det är dags att berätta historien om Elefanten och solrosen.
”Solrosen. Jag förstod inte varför jag var så besatt av solrosen. Den hade vuxit så snabbt. Först som en liten spinkig grodd. Sedan allt kraftigare och kraftigare. När den siktade mot växthusets tak, som den stod lutad mot, tänkte jag att det nog var världens högsta och mäktigaste solros. Sedan bara fortsatte den. Upp till takkanten och förbi. Med ett tydligt mål mot himlen.
Sedan mindes jag berättelsen om elefanten. Elefanten som så gärna ville komma upp till himlen, närmare solen, där alla hans kamrater var. Han visste bara inte hur. Trots att han var omgärdad av höga träd fanns det ingen möjlighet för honom att komma upp. Han var ju elefant. Han kunde inte klättra. Han vände och vred på problemet länge. Till slut kom han på en idé. ”Om jag bara kan hitta ett tillräckligt kraftfullt frö kan jag sätta mig på det och kan jag bara sitta still och ha tålamod kommer jag förr eller senare dit jag siktar.” Eftersom han var en av naturen lat och godmodig elefant, helt ointresserad av hårt arbete, blev han mycket nöjd med sin idé. Sagt och gjort; elefanten gick för att leta efter ett frö och hittade snart ett solrosfrö. Belåtet satte han sig tillrätta på fröet och inväntade sin färd mot skyn.
Nu kanske ni tänker att det var en ovanligt korkad elefant som trodde att han kunde komma till himlen bara genom att bli buren och njuta av utsikten under färden. Men där sitter han nu. Högt upp bland molnen. Med en egen sol som lyser upp hans dagar.”
Sedan du var liten har du vetat att du vill hjälpa människor.
Ibland hjälper du för mycket och på fel sätt.
Du har gått igenom egna svårigheter.
Hjälpandet gör din egen smärta uthärdlig.
Du tar inte dina egna behov på allvar.
Du pendlar mellan att hjälpa för mycket och att stänga av.
Du tänker att du har en skuld att betala.
Du vill alltid bli en bättre människa.
”Det finns inga frälsare. Det finns ingen som kan rädda en annan människa. Om du försöker göra det kränker du den andra människans rätt till självbestämmande och fria val. Du väljer din verklighet. Andra väljer sin.
Om någon kommer till dig och ber om hjälp, från en självbestämmande person till en annan, så ger du det från ett respektfullt perspektiv; här är min tanke, här är min känsla. Det här är vad jag ser. Du har inte rätt eller fel. Ger bara ditt perspektiv. Andra kan ta emot eller strunta i det. Du är inte beroende av att utgången av ditt råd ska bli som du önskar.”
Empati är en gåva och ett stort utlopp för kärlek, men för mig gav mig förmågan att förstå och uppleva andra människors känslor mycket negativa konsekvenser under den första delen av mitt liv.
Jag brydde mig verkligen om och ville hjälpa, men saknade förmågan att stå upp för mig själv och mina egna behov. Istället tog jag hand om andra mer än jag tog hand om mig själv. Jag blev medberoende och en people-pleaser, som accepterade och sa ja när omgivningen bad mig om en tjänst.
Idag vet jag att beteendet var ett sätt för mig att slippa komma i kontakt med min egen smärta och att det på det viset tjänade mig väl.
Genom livet har jag lärt mig att förstå och respektera den fina linjen mellan empati och gränser. Att älska och ta hand om mig själv känns inte längre själviskt.
Ur Handbok för sårade helare
”Länge levde jag i övertygelsen om att jag svikit mitt löfte till mig själv. Det var som om livet ständigt gav mig nya personer och situationer som jag behövde pröva min tes på. Gick det att sätta sina egna behov framför sin mans? Gick det att sätta sina egna behov framför sina barns? Gick det över huvud taget att se till sig själv framför alla andra olyckliga lidande människor i världen?
Det skulle ta många år av mitt liv att utforska och acceptera relationen med min mamma. Och nej, det finns inget så kallat lyckligt slut på min berättelse på så sätt att jag kunde börja tycka om henne eller träffa henne tack vare att jag ändrade på mig själv tillräckligt mycket.
Det finns en annan typ av slut. Ett mycket bättre. Både för henne och mig. Jag lärde mig till sist att ta hand om mig själv först. Precis som jag hade lovat mig. Inte bara i relationen med henne utan i alla relationer. På så sätt blev hon fri att slippa leva ut sitt eget drama och jag fri att välja hur jag ville att mitt eget liv skulle gestalta sig.”
Nu i månaden maj när naturen är så svidande vacker har jag firat min födelsedag. Kan inte låta bli att tänka på inledningen till boken jag skrev om min mitt liv. Den lyder så här:
Till lilla Viveka
Flickan hette Viveka. Hon var en helt vanlig liten flicka, ändå alldeles olik alla andra. Det sägs att hon inte överlevt om det inte varit för att hon föddes i maj när göken gol och körsbärsträden stod i blom.
Hennes mormor och morfar hade hämtat henne när hon var nyfödd och skrynklig och inte fick sin mammas bröst. De tog hand om henne och uppfostrade henne och gav henne all kunskap om livet de själva hade samlat.
Hon växte upp till ett behagligt barn, med stora blå ögon och ljusblont hår.
Lilla Viveka visste tidigt att hon var född med ett kall. Hon var en hjälpare. Hennes medkänsla med allt levande var total och hon kände sig lika nära det ljusskygga krypet under en sten, som stjärnorna på himlen.
Men inget gjorde den lilla flickan så glad som blommor. När hon fick hjälpa sin morfar att vattna ringblommorna i rabatten och han visade henne hur sömntutan öppnade och stängde sina kronblad på morgonen lyste hennes ögon och hennes skratt hördes vida omkring och gladde människorna.
Den lilla flickan tyckte att hon hade sin framtid utstakad. Hon skulle fortsätta vara glad och njuta av allt det vackra. Lite kunde hon ana hur svårt det skulle bli. Hur hon skulle såra andra och göra sig själv olycklig på vägen.
Under många år skulle mörkret fylla hennes hjärta. Men hon gav aldrig upp. Hennes envisa försök att bli den hon var menad skulle till sist bära frukt.
Jag skriver om rädsla idag därför att programmerad rädsla har styrt mig mitt liv under många år och jag är så fullständigt medveten om det och helt trött på det.
Programmerad rädsla må ha fyllt en funktion när vi blev jagade av tigrar och riskerade att falla ner från ett stup, men det är inte den sorten jag pratar om, även om det neurologiskt kanske fungerar på samma sätt. Den förprogrammerade rädslan jag bär på inplanterades i mig som barn av föräldrar, skola och samhälle. Jag ärvde den också i rakt nedstigande led av mina förfäder och den bär historiens tunga börda av fasa och skräck från många livstider. Rädslan för att göra fel. Rädslan för att VARA fel. Rädslan för att bli övergiven. Rädslan för att bli utfryst. Rädslan för övergrepp. Övergreppen som var övergrepp. Övergreppen som inte räknades som övergrepp. Övergreppen som enligt de vuxna och samhällets sätt att se var nödvändiga. Och övergreppen som kanske gick lite av bara farten bara för att någon hade möjligheten.
Rädslan inplanterades tidigt i min kropp. Vid födseln eller innan dess. Långt innan orden kom till mig. Av en mor som var lika skräckslagen hon och som inte hade en aning om vad hon skulle göra med ett nyfött barn. Därför har jag alltid haft svårt att uttrycka rädslan som vuxen. Den kommer ibland ut som okontrollerbara små skrik ur min mun, eller sammanhangslösa ordramsor. Jag skäms och försöker dölja så gott jag kan. Hoppas att ingen ska lägga märke till mina ryckningar eller hur jag ljudlöst rör läpparna och sväljer ljuden. Ibland ropar jag på en mamma som aldrig kom. Ibland ropar jag bara efter kärlek. Varje gång är min röst lika fylld av skräck och vädjan. Mina utbrott utlöses ofta av att jag tror jag gjort något fel, misshagat någon eller att ett minne kommer upp och påminner mig om något. Ibland oklart vad. Rädslan skapar en förgiftad miljö i min kropp och utlöser en kedja av kemiska reaktioner som jag inte heller kan sätta ord på eller vill fördjupa mig i.
Jag har aldrig fått någon diagnos. Själv skulle jag vilja kalla det jag upplever posttraumatisk stress. Inte heller har jag medicinerat. Med läkemedel. Däremot har jag självmedicinerat med alkohol och gått i många sorters terapi. Att jag idag vågar adressera rädslan och utmana den på duell, tackar jag min nykterhet för. Kontakten med lilla Viveka, mitt inre sårade barn, har vänt upp och ner på alla föreställningar. Där jag tidigare gjorde allt i min makt för att hålla undan rädslan och distrahera mig med i stort sett vad som helst annat, orkar jag idag möta skräcken och stanna upp och andas i den. Visst, jag skriker ibland fortfarande. Min kropp håller fortfarande minnen som inte släppt. Men lilla Viveka, som är modigare än den vuxna varianten, uppmuntrar mig ständigt till att ta nya innovativa grepp på min programmerade rädsla och jag följer. Vågar hon, vågar jag.
I dag handlar det om lek, skratt och humor. Om att identifiera programmerad rädsla och att skratta åt den. Kanske inte helt enkelt första gången, men som fungerar bättre och bättre för varje gång man försöker.
För visst är det sant att trollen spricker i ljuset! Eller?
Tror du att den yttre, materiella världen kan lösa problemen i din inre värld?
Det trodde jag länge.
Det var inte förrän hela mitt liv rasade samman som jag tvingades, eller valde, att vända mig inåt mot mig själv och börja utforska vad som hände där. Då hade jag länge försökt fylla tomrummet i mitt hjärta med allt jag kunde komma på, utom just kärlek, som ju var det som hade sin plats precis där.
Jag tog inte mina egna behov på allvar. Kämpade tappert med att vara duktig, passa in i samhället och ville gärna rädda mina medmänniskor. När inte det fungerade längre blev jag väldigt desillusionerad, men fortsatte att lägga fokus utanför mig själv och stoppade i mig för mycket mat och drack vin för att döva mig. Det gick lika dåligt det. Till slut var jag beroende av alkohol och kunde bara konstatera att den också hade slutat fungera som en distraktion från min smärta.
Efter en lång resa i mitt inre fick jag äntligen mod att möta livet på livets villkor. Jag blev nykter och jag mötte kärleken. Det var inte en prins på en vit springare, som jag tidigare trott. Det var en känslig femåring full av visdom och hyss.
Jag älskar henne, min lilla Viveka. Hon utvecklas och växer och blir tryggare för varje dag, där inne i mitt hjärta. Ibland ber jag henne komma fram och sitta i mitt knä och prata en stund. Jag kanske frågar om hon vill dela med sig av sin klokskap eller så bara hänger vi. Ibland vill hon. Ibland inte. Vissa dagar vågar hon visa lite av sin sårbarhet och utsatthet. Då håller jag om henne hårt. Viskar till henne att jag älskar henne. Vyssar. Tröstar. Känner hur hon slappnar av i mitt knä och lägger sitt lilla huvud mot mitt bröst. Ögonblick av intensiv närhet och kärlek.
Så skapar jag idag min verklighet inifrån och ut. Det fungerar mycket bättre.
Och skulle jag någon dag glömma bort vilket perspektiv jag föredrar kan jag ibland känna som ett knip där bak och höra en ljus stämma i mitt öra viska: ”Du är dryg. Vem tror du att du är? Lägg ner!” Och då lyssnar jag genast.
Så hände det till slut. Jag skrev boken om mitt liv. Jag hade vetat i många år att jag hade en bok inom mig som behövde komma ut innan jag kunde fokusera på annat. Jag ville dela min inre resa, som varit helt livsavgörande. Som skickat ner mig i den djupaste förtvivlan och vanmakt och som plockat upp mig när jag fattat poängen och gjort de förändringar som varit nödvändiga. Kanske kunde det vara till hjälp för någon annan?
Den stora vinsten just nu, förutom att jag rent allmänt fått ett mer harmoniskt och lyckligt liv av att ha uttryckt min sanning, är kontakten med Lilla Viveka, mitt inre barn. Hon piggnade verkligen till under tiden jag skrev och gjorde sig allt oftare påmind. Jag hade varit väldigt rädd för att möta henne, med alla hennes sår och trauma, men det visade sig, när vi väl började prata, att hon många gånger hade en modigare och mer pragmatisk syn på tillvaron än sitt vuxna jag.
Bonusmaterial om Lilla Viveka och hennes resa kommer jag att dela här på bloggen Damjournalen.
Nu finns berättelsen om mitt liv som medberoende och beroende i i boken Handbok för sårade helare. Beställ den i nätbokhandeln eller på bod.se. Du kan också beställa ett signerat exemplar direkt av mig för 100 kr på viveka.eriksson@live.se
Det finns många sätt att förenas med sin motsats. Vad vore dagen utan natten, solen utan månen och ljuset utan skuggan? Sakta börjar du acceptera hela ditt väsen.
Så en dag började mina barn klara sig själva. Vageln var läkt och livet kunde ta fungerande former igen. Året var 2003 och det hade gått 10 år sedan jag påbörjade min resa. Jag tänkte att då kan jag nog röka en cigarett igen och ta ett jobb som en vanlig människa. Jag slutade min terapi och jag slutade gå på möten i min självhjälpsgrupp. Jag började festdricka mer och gick mycket på krogen. Jag trodde nog att resan var slut och hoppades att jag kunde lägga mitt förflutna bakom mig. Jag var en ny människa och jag hade ett nytt liv. Men jag var fortfarande inte lycklig. Kontakten med mitt inre hade ersatts av yttre betingelser och behov och snart skulle jag utveckla ett eget beroende till alkohol.
Vägen tillbaka till mig själv blev lång. Många gånger trodde jag att jag var framme. Bara för att en stund senare bli besviken och inse att det var jag inte alls. Hinder och prövningar fortsatte att torna upp sig. Jag slutade som anställd och levde på min firma igen. Det var glest mellan uppdragen och ekonomin dålig. Jag fortsatte be och meditera, jag började med qi-gong, men kontakten med mitt inre grumlades av allt vindrickandet. Jag hade börjat skriva. Den första skrivarkursen blev till två, blev till tre, fyra, fem. Jag startade Damjournalen. Lärde mig intervjua. Skrev reportage, artiklar. Hela tiden utifrån en känsla av att jag inte riktigt dög. Att det gjorde bara var på låtsas. 2014 skrev jag boken jag hade drömt om att skriva under många år. Processen att skriva uppslukade mig helt och glädjen och stoltheten när den var klar omåttlig. Refuseringsbreven från förlagen skickade mig rakt ner i förtvivlan och depression. Att känna mig avvisad hade alltid varit min största fasa. Rödvin och självömkan styrde mitt liv.
