Nu i månaden maj när naturen är så svidande vacker har jag firat min födelsedag. Kan inte låta bli att tänka på inledningen till boken jag skrev om min mitt liv. Den lyder så här:
Till lilla Viveka
Flickan hette Viveka. Hon var en helt vanlig liten flicka, ändå alldeles olik alla andra. Det sägs att hon inte överlevt om det inte varit för att hon föddes i maj när göken gol och körsbärsträden stod i blom.
Hennes mormor och morfar hade hämtat henne när hon var nyfödd och skrynklig och inte fick sin mammas bröst. De tog hand om henne och uppfostrade henne och gav henne all kunskap om livet de själva hade samlat.
Hon växte upp till ett behagligt barn, med stora blå ögon och ljusblont hår.
Lilla Viveka visste tidigt att hon var född med ett kall. Hon var en hjälpare. Hennes medkänsla med allt levande var total och hon kände sig lika nära det ljusskygga krypet under en sten, som stjärnorna på himlen.
Men inget gjorde den lilla flickan så glad som blommor. När hon fick hjälpa sin morfar att vattna ringblommorna i rabatten och han visade henne hur sömntutan öppnade och stängde sina kronblad på morgonen lyste hennes ögon och hennes skratt hördes vida omkring och gladde människorna.
Den lilla flickan tyckte att hon hade sin framtid utstakad. Hon skulle fortsätta vara glad och njuta av allt det vackra. Lite kunde hon ana hur svårt det skulle bli. Hur hon skulle såra andra och göra sig själv olycklig på vägen.
Under många år skulle mörkret fylla hennes hjärta. Men hon gav aldrig upp. Hennes envisa försök att bli den hon var menad skulle till sist bära frukt.
Jag skriver om rädsla idag därför att programmerad rädsla har styrt mig mitt liv under många år och jag är så fullständigt medveten om det och helt trött på det.
Programmerad rädsla må ha fyllt en funktion när vi blev jagade av tigrar och riskerade att falla ner från ett stup, men det är inte den sorten jag pratar om, även om det neurologiskt kanske fungerar på samma sätt. Den förprogrammerade rädslan jag bär på inplanterades i mig som barn av föräldrar, skola och samhälle. Jag ärvde den också i rakt nedstigande led av mina förfäder och den bär historiens tunga börda av fasa och skräck från många livstider. Rädslan för att göra fel. Rädslan för att VARA fel. Rädslan för att bli övergiven. Rädslan för att bli utfryst. Rädslan för övergrepp. Övergreppen som var övergrepp. Övergreppen som inte räknades som övergrepp. Övergreppen som enligt de vuxna och samhällets sätt att se var nödvändiga. Och övergreppen som kanske gick lite av bara farten bara för att någon hade möjligheten.
Rädslan inplanterades tidigt i min kropp. Vid födseln eller innan dess. Långt innan orden kom till mig. Av en mor som var lika skräckslagen hon och som inte hade en aning om vad hon skulle göra med ett nyfött barn. Därför har jag alltid haft svårt att uttrycka rädslan som vuxen. Den kommer ibland ut som okontrollerbara små skrik ur min mun, eller sammanhangslösa ordramsor. Jag skäms och försöker dölja så gott jag kan. Hoppas att ingen ska lägga märke till mina ryckningar eller hur jag ljudlöst rör läpparna och sväljer ljuden. Ibland ropar jag på en mamma som aldrig kom. Ibland ropar jag bara efter kärlek. Varje gång är min röst lika fylld av skräck och vädjan. Mina utbrott utlöses ofta av att jag tror jag gjort något fel, misshagat någon eller att ett minne kommer upp och påminner mig om något. Ibland oklart vad. Rädslan skapar en förgiftad miljö i min kropp och utlöser en kedja av kemiska reaktioner som jag inte heller kan sätta ord på eller vill fördjupa mig i.
Jag har aldrig fått någon diagnos. Själv skulle jag vilja kalla det jag upplever posttraumatisk stress. Inte heller har jag medicinerat. Med läkemedel. Däremot har jag självmedicinerat med alkohol och gått i många sorters terapi. Att jag idag vågar adressera rädslan och utmana den på duell, tackar jag min nykterhet för. Kontakten med lilla Viveka, mitt inre sårade barn, har vänt upp och ner på alla föreställningar. Där jag tidigare gjorde allt i min makt för att hålla undan rädslan och distrahera mig med i stort sett vad som helst annat, orkar jag idag möta skräcken och stanna upp och andas i den. Visst, jag skriker ibland fortfarande. Min kropp håller fortfarande minnen som inte släppt. Men lilla Viveka, som är modigare än den vuxna varianten, uppmuntrar mig ständigt till att ta nya innovativa grepp på min programmerade rädsla och jag följer. Vågar hon, vågar jag.
I dag handlar det om lek, skratt och humor. Om att identifiera programmerad rädsla och att skratta åt den. Kanske inte helt enkelt första gången, men som fungerar bättre och bättre för varje gång man försöker.
För visst är det sant att trollen spricker i ljuset! Eller?
Tror du att den yttre, materiella världen kan lösa problemen i din inre värld?
Det trodde jag länge.
Det var inte förrän hela mitt liv rasade samman som jag tvingades, eller valde, att vända mig inåt mot mig själv och börja utforska vad som hände där. Då hade jag länge försökt fylla tomrummet i mitt hjärta med allt jag kunde komma på, utom just kärlek, som ju var det som hade sin plats precis där.
Jag tog inte mina egna behov på allvar. Kämpade tappert med att vara duktig, passa in i samhället och ville gärna rädda mina medmänniskor. När inte det fungerade längre blev jag väldigt desillusionerad, men fortsatte att lägga fokus utanför mig själv och stoppade i mig för mycket mat och drack vin för att döva mig. Det gick lika dåligt det. Till slut var jag beroende av alkohol och kunde bara konstatera att den också hade slutat fungera som en distraktion från min smärta.
Efter en lång resa i mitt inre fick jag äntligen mod att möta livet på livets villkor. Jag blev nykter och jag mötte kärleken. Det var inte en prins på en vit springare, som jag tidigare trott. Det var en känslig femåring full av visdom och hyss.
Jag älskar henne, min lilla Viveka. Hon utvecklas och växer och blir tryggare för varje dag, där inne i mitt hjärta. Ibland ber jag henne komma fram och sitta i mitt knä och prata en stund. Jag kanske frågar om hon vill dela med sig av sin klokskap eller så bara hänger vi. Ibland vill hon. Ibland inte. Vissa dagar vågar hon visa lite av sin sårbarhet och utsatthet. Då håller jag om henne hårt. Viskar till henne att jag älskar henne. Vyssar. Tröstar. Känner hur hon slappnar av i mitt knä och lägger sitt lilla huvud mot mitt bröst. Ögonblick av intensiv närhet och kärlek.
Så skapar jag idag min verklighet inifrån och ut. Det fungerar mycket bättre.
Och skulle jag någon dag glömma bort vilket perspektiv jag föredrar kan jag ibland känna som ett knip där bak och höra en ljus stämma i mitt öra viska: ”Du är dryg. Vem tror du att du är? Lägg ner!” Och då lyssnar jag genast.
Så hände det till slut. Jag skrev boken om mitt liv. Jag hade vetat i många år att jag hade en bok inom mig som behövde komma ut innan jag kunde fokusera på annat. Jag ville dela min inre resa, som varit helt livsavgörande. Som skickat ner mig i den djupaste förtvivlan och vanmakt och som plockat upp mig när jag fattat poängen och gjort de förändringar som varit nödvändiga. Kanske kunde det vara till hjälp för någon annan?
Den stora vinsten just nu, förutom att jag rent allmänt fått ett mer harmoniskt och lyckligt liv av att ha uttryckt min sanning, är kontakten med Lilla Viveka, mitt inre barn. Hon piggnade verkligen till under tiden jag skrev och gjorde sig allt oftare påmind. Jag hade varit väldigt rädd för att möta henne, med alla hennes sår och trauma, men det visade sig, när vi väl började prata, att hon många gånger hade en modigare och mer pragmatisk syn på tillvaron än sitt vuxna jag.
Bonusmaterial om Lilla Viveka och hennes resa kommer jag att dela här på bloggen Damjournalen.
Nu finns berättelsen om mitt liv som medberoende och beroende i i boken Handbok för sårade helare. Beställ den i nätbokhandeln eller på bod.se. Du kan också beställa ett signerat exemplar direkt av mig för 100 kr på viveka.eriksson@live.se
Det finns många sätt att förenas med sin motsats. Vad vore dagen utan natten, solen utan månen och ljuset utan skuggan? Sakta börjar du acceptera hela ditt väsen.
Så en dag började mina barn klara sig själva. Vageln var läkt och livet kunde ta fungerande former igen. Året var 2003 och det hade gått 10 år sedan jag påbörjade min resa. Jag tänkte att då kan jag nog röka en cigarett igen och ta ett jobb som en vanlig människa. Jag slutade min terapi och jag slutade gå på möten i min självhjälpsgrupp. Jag började festdricka mer och gick mycket på krogen. Jag trodde nog att resan var slut och hoppades att jag kunde lägga mitt förflutna bakom mig. Jag var en ny människa och jag hade ett nytt liv. Men jag var fortfarande inte lycklig. Kontakten med mitt inre hade ersatts av yttre betingelser och behov och snart skulle jag utveckla ett eget beroende till alkohol.
Vägen tillbaka till mig själv blev lång. Många gånger trodde jag att jag var framme. Bara för att en stund senare bli besviken och inse att det var jag inte alls. Hinder och prövningar fortsatte att torna upp sig. Jag slutade som anställd och levde på min firma igen. Det var glest mellan uppdragen och ekonomin dålig. Jag fortsatte be och meditera, jag började med qi-gong, men kontakten med mitt inre grumlades av allt vindrickandet. Jag hade börjat skriva. Den första skrivarkursen blev till två, blev till tre, fyra, fem. Jag startade Damjournalen. Lärde mig intervjua. Skrev reportage, artiklar. Hela tiden utifrån en känsla av att jag inte riktigt dög. Att det gjorde bara var på låtsas. 2014 skrev jag boken jag hade drömt om att skriva under många år. Processen att skriva uppslukade mig helt och glädjen och stoltheten när den var klar omåttlig. Refuseringsbreven från förlagen skickade mig rakt ner i förtvivlan och depression. Att känna mig avvisad hade alltid varit min största fasa. Rödvin och självömkan styrde mitt liv.
Vid en punkt på din hjälteresa kommer du att uppslukas av mörkret och tvingas kliva ner i underjorden. Döden kan ha många ansikten.
Utan mina hjälpare hade jag aldrig klarat mig. Min terapeut, mina vänner i min självhjälpsgrupp, överallt hade jag stöd. Ändå blev min dotters sjukdom vägen ner till den djupaste förtvivlan och svårmod jag någonsin upplevt. Hon skulle fylla fjorton när hennes pappa dog. Hon försökte bära skulden. Började missbruka och skada sig själv. Jag hade lärt mig att släppa taget om vuxna människor som själva var ansvariga för sina handlingar. Men hur gjorde man med ett barn? Ett barn kunde man inte släppa. Hur höll man kvar och visade på trygghet och lugn. Jag visste inte. Jag hade aldrig fått uppleva det själv.
En stor vagel på mitt högra ögonlock gjorde mig enögd. Inga antibiotikakurer, inte ens de mest kraftfulla, rådde på infektionen. Jag jagade runt bland kuratorer och skolfröknar med mitt vanställda ansikte och krävde rättvisa och engagemang för min dotter och mötte lite eller ingen förståelse. Jag fyllde fickorna med stenar och åkte ut till mina morföräldrars minneslund och tömde ut allt. En sten för varje oförrätt. Ingenting hjälpte. Inte förrän det en dag, precis som i sagorna, trädde in en ny hjälpare på min väg. Jag ska hjälpa dig, sa han, men då får du hålla dig borta så mycket du kan i ett år och lita på att din dotter kan växa utan dig. Jag lydde rådet och miraklet skedde.
Musiken blev vägen tillbaka till livet för henne. Destruktivitet vändes till kreativitet. Depression till expression. Att ta ansvar för en konstnärlig process innebar fokus och lyhördhet. Inget av det kunde frambringas i ett tillstånd av apati. Hennes dagar fylldes med en ny mening och nya vänner. Året i Rädda Barnens musikprojekt blockerade vägen över stupet. Hon började leva. Jag började andas igen.
Idag, nästan 20 år senare, när jag skriver detta vill jag inte gå tillbaka ner i känslan av död för att kunna beskriva den. Den är inget självändamål. Istället vill jag hylla livet. Men döden står för att något tar slut. På denna hjälteresa hade jag nått min botten.
Men beroendesjukdomen släppte inte sitt grepp. Varken om henne eller mig.
Alla hinder och prövningar du möter på din hjälteresa förändrar och utvecklar dig. Längs vägen finns dina hjälpare och beskyddare.
En dag träffade jag en gammal vän och hans fru på gatan utanför mitt hem. Han hade blivit nykter alkoholist och när han hörde min historia bjöd han in sig själv på middag. Min vän var jurist och han skulle så småningom företräda mig i en tre år lång vårdnadstvist. Men det visste jag inte då. Istället berättade han att tillhörde en gemenskap av nyktra alkoholister och att det fanns ett program för tillfrisknande. Inte bara för alkoholisterna, utan även för deras anhöriga. Jag häpnade. Att tänka på min före detta man som alkoholist bar mig visserligen emot, han tyckte ju inte själv att han hade några problem, men återigen visste jag, utan förbehåll vad jag måste göra. Jag bad jag min arbetsgivare att betala en familjevecka på ett behandlingshem till mig. Jag åkte dit och efter det skulle mitt liv aldrig bli sig likt igen. Jag passerade tröskeln till en ny värld där lögner och självbedrägeri inte längre hade någon given plats.
Plötsligt såg jag världen med nya ögon. Jag förstod sammanhanget mellan min barndom och mina val av män. Jag förstod till och med att valet av mitt yrke var påverkat av att jag var uppvuxen med alkoholism och störda känslomässiga relationer. Mitt tvångsmässiga hjälpande, som nästan fört mig jorden runt i jakt på situationer som jag tyckte behövde lösas, fick en förklaring. Jag grät och förbannade mitt liv, min uppväxt och mina föräldrar. Men jag förstod. Mitt liv fick ett sammanhang och en mening.
Uppvaknandet blev dramatiskt. Jag vägrade lämna ut barnen till deras pappa när han skulle hämta dem full. Jag begärde egen vårdnad. Jag började gå i en gemenskap för vuxna barn till alkoholister och jag började samtidigt i terapi. Det kändes som något eller någon öppnat mig och jag kunde inte riktigt kontrollera vem jag var eller vad jag gjorde.
Vårdnadstvisten var plågsam. Jag var besatt av tanken på att få rätt. Överallt mötte jag skepsis. Min före detta man hade inte varit på någon behandling och hans sjukdom fanns inte i några journaler. Jag tvekade hela tiden själv, men gav aldrig upp. Jag löpte gatlopp hos forna socialsekreterarkollegor. Begärde stöd för barnen i Maskrosgrupper. Utreddes i Familjevården. Började vantrivas på mitt jobb, som inte längre gav mig något, men vågade inte sluta när det pågick en utredning. Som en konsekvens av mina nya insikter försökte jag ta hand om mig själv bättre. Slutade röka. Gick upp i vikt istället. Hemligt tacksam för att jag tappade intresset för sex och relationer. 1997 fick jag egen vårdnad. Jag slutade nästan omedelbart mitt arbete och började utbilda mig till terapeut.
Men prövningarna skulle fortsätta. Jag hade lämnat nästan alla mina forna vänner. Det var svårt för mig att förklara vad som hänt. I min gamla familjs ögon kände jag mig fortfarande misslyckad som inte lyckats ”hålla ihop mitt äktenskap”, som alla andra alkoholistfruar före mig hade gjort. Jag hade ännu inte någon ny identitet. Terapin och arbetet i min självhjälpsgrupp pågick för fullt. Mina barn mådde bra. Men jag var inte lycklig alls.
2001 dog mina barns far i sin beroendesjukdom. Jag tänkte när jag fick meddelandet att då hade jag haft rätt i alla fall. Osäker som jag fortfarande var på om mina upplevelser var verkliga eller inte. Här inleddes sedan den värsta perioden i mitt liv. Min dotter blev sjuk.
Jag hade aldrig kommit hem om jag inte lärt mig tyda tecknen. Det är min största gåva.
Om du tror att du gått vilse och inte vet vilken riktning ditt liv ska ta; titta då efter de små tecknen. En sång eller en dröm. Kanske bara en vit fjäder. Igenkänningen bor i hjärtat och i magen och du vet direkt om det är till dig.
Du vet fortfarande inte vart du ska gå. Det spelar ingen roll.
För ett ögonblick är du hemma och det är allt som betyder något.
Måste jag vänta länge med att komma hem, undrar du kanske. Svaret är självklart. Givetvis inte. Men du måste hinna gå vilse. Rejält vilse. I den djupaste skogen. Annars hittar du inte de magiska stigarna som leder dig till nytt liv.
Hur vet jag att jag kommit hem, kanske du undrar vidare och jag svarar; den dagen fåglarna sjunger bara för dig och solen kittlar i din nacke. Den dagen är du hemma i din boning och allt är frid.
Låter det kryptiskt? Det är det inte. Vägen är enkel men svår att förstå. Ett steg i taget. Ingen brådska. Inga krav. Inte göra. Ta emot. Andas. En dag är du framme och då är allt försent. Eller för tidigt. Eller förbi. Det spelar ingen roll.
Min resa har varit lång. Jag har gett upp många gånger. För varje gång har jag kommit en bit på väg.
Nu har jag frid. Så här berättar jag om min resa
1. Kallelsen
Det finns en resa som bara du kan ge dig ut på och det finns drakar bara du kan bekämpa. Vågar du lyssna till livets lockrop och följa dina drömmar?
Jag levde ett vanligt liv med jobb och familj.
Min berättelse börjar när jag fick höra att det fanns en kvinna som ledde drop-in meditationer två gator ifrån där jag bodde. Jag minns inte längre vem jag hörde det av först, men jag vet att jag fick höra det av tre olika personer. Helt oberoende av varandra. Direkt grep en otyglad längtan tag i mig. Jag hade aldrig mediterat förut. Ändå visste jag att det var dit jag måste gå.
Året var 1993 och jag var gift och hade två små barn. Min man hade passerat alla gränser för festande och socialt umgänge med alkohol som han haft när vi träffades och han sjönk längre och längre ner i ett rus av hemkörd sprit och hasch. Jag jobbade som socialsekreterare, försökte hålla fasaden och mitt liv blev mer och mer ohanterligt. Jag visste sällan om jag vågade lämna barnen ensamma med sin pappa på kvällarna och det var otänkbart för mig att anmäla mig till en kurs eller för den delen betala en kursavgift. En drop-in meditation som jag inte behövde boka i förväg och som kostade 50 kronor gången var precis vad jag kunde klara. Jag svarade på kallelsen och började meditera.
Några månader senare var jag skild. Den morgonen jag bad min man flytta såg jag skammen och lättnaden i hans ögon och han försvann direkt.
Berättelsen kunde vara slut här. Det är den inte. Vad jag inte visste då var att detta var inledningen till en resa som skulle föra mig långt ut på okänt vatten. En inre resa med väldiga prövningar, som till slut skulle ge mig livet tillbaka i en ny och bättre version.
Jag mådde inte bättre. Orsaken till problemen, som jag såg det, var borta, men jag skapade hela tiden själv nya. Ständigt på jakt efter kaos slutade jag att meditera. Festade så fort jag fick möjlighet. Men resan hade börjat och det fanns ingen väg tillbaka. Jag skulle få hjälp.
Jag vill berätta om några bilder jag hittade i min byrå för ett par månader sedan. För många år sedan lade jag bilderna i ett kuvert och stoppade undan dem på ett säkert ställe. Jag ville inte bli av med dem. Resultatet blev som det brukar bli när jag lägger saker på ett ”säkert” ställe. Jag hittade dem inte igen. Många år gick. Ibland när jag blev riktigt ledsen och längtade efter bilderna kunde jag riva ut alla foto ur fotolåderna, söka igenom alla pärmar och böcker och gå upp på vinden och tömma alla gamla skokartonger med minnen. Men ingenstans hittade jag vad jag sökte. Till slut accepterade jag att de var försvunna och att jag inte kunde göra något åt saken. Så kom då den dagen för inte så länge sedan när jag skulle sortera i min strumplåda. Jag lyfte ut den stora tunga lådan ur byrån och plötsligt såg jag en orange kuvertflik sticka fram bakom lådan ovanför. Utan att riktigt tro mina ögon drog jag försiktigt i fliken och fram kom ett stort orange fotokuvert som jag inte sett på länge. Med darrande fingrar öppnade jag det, och ja, ni har redan förstått, där inne i kuvertet låg bilderna. Det var tre fotografier av mig från 1971. Då var jag 14 år. Här är berättelsen om dessa bilder:
Jag blev vuxen tidigt. När jag var fem år fick jag börja ta pianolektioner. Jag lekte aldrig med de andra barnen på gården. Istället läste jag och spelade piano. Mitt huvud var fullt av fantasier och i mina tankar var jag alltid lång borta från den trånga tvårumslägenhet jag bodde i med mina morföräldrar.
Jag brottades med ett ständigt dilemma. Den människa som min mormor och morfar sa var min mamma och som älskade och längtade efter mig så mycket varken såg eller hörde mig utan var fullt upptagen med sitt eget liv och sitt eget drama. Och vad värre var – när hon väl kom nära mig ryggade jag alltid tillbaka av hennes lukt och jag tyckte hon sa konstiga saker. Vad jag inte förstod var vad det var som var så speciellt bra med detta och varför jag en dag skulle flytta hem till henne när ingen av oss egentligen var intresserade av den andra.
Varje morgon vaknade jag med mina antenner utfällda. Var lurade katastrofen idag? Var det idag jag skulle flytta? Skulle min mamma hämta mig idag? Bara i min fantasivärld var jag trygg. Där var jag kung och drottning samtidigt och kunde bestämma allt över mig själv och min omgivning. Hur det fungerade i den riktiga världen kunde jag inte förstå.
På något sätt gick åren och jag hittade ett sätt att överleva på som var både praktiskt och ganska tillfredsställande. Jag blev duktig i skolan. Spelade piano på alla skolavslutningar och hade nästan bara femmor i betygen. Det var mycket lätt för mig. Jag behövde i stort sett inte plugga alls. Istället hade jag näsan över alla flickböcker och äventyrsböcker och allt som kunde sträckläsas och läsas om flera gånger.
På många sätt minns jag dessa år med glädje. Det blev aldrig någon flytt till mamma. Det var en fungerande tid i mitt liv.
Men säg den glädje som varar. Långsamt började min kropp förändras och nya intressen föddes. Sextiotalet tog slut och ett nytt decennium tog vid. Utan att förstå vad som skedde drogs jag med i en våg av förändring och protester. Jag klippte av mitt långa hår. Blev aktiv i skolans elevråd. Intresserade mig för Vietnamkriget och kände hur rebellen inom mig fick luft och började växa. En dag ställdes allt på sin spets när förälskelsen drabbade mig. Han var 19 år och kompis med min klasskamrats storebror. Jag var 14 och gick i åttan.
Kärleken var skör och vacker. Han var erfaren och hade legat med sju tjejer. Jag var oskuld och förstod inte vad som förväntades av mig eller ens varför. Han fotograferade hela tiden. Hans Nikon hängde alltid om halsen på honom. Sällan har jag känt mig så sedd som under den tiden. Det var en omtumlande upplevelse.
Några månader senare var förhållandet över. Han flyttade till Stockholm och började på Christer Strömholms fotoskola. Jag började nian. Mitt hjärta var krossat. Jag tog hans brev och foto och la i en eldfast form i köket och eldade upp dem.
Bilderna till denna berättelse var allt som blev över.
När jag svalde min morfars sömntabletter var det inte för att jag ville dö. Jag ville bara komma bort. Jag blev naturligtvis påkommen och alla tabletter försvann sedan utom räckhåll för mig. Jag tänker ibland på den lilla Viveka som var så förtvivlad. Hon gjorde sitt bästa för att förstå och överleva. Jag älskar henne så.
Tre typer av transformerande berättelser Foto: Daniel Ureke
Jag lyssnade till ett Hay House webinar om skrivande häromdagen och fick svar på en del frågor jag haft om transformerande berättelser. Samtidigt som skillnaderna mellan sätten att skriva blev tydligare, blev jag osäker. Vilken typ av texter är det jag vill förmedla egentligen? Och kan man blanda? Skriva en typ den ena gången och en annan nästa gång, utan att läsaren blir förvirrad?
Ja, är det en bok som jag ska skriva, är svaret ganska givet. Jag måste välja. Men på en blogg som den här kanske det går att blanda.
Men först; genren vi talar om är transformerande berättelser, alltså berättelser som på något sätt syftar till att inspirera läsaren till förändring. Transformationen är slutresultatet och sker som ett resultat av förändringen.
Man kan dela upp sätten att skriva i tre kategorier:
Berättande texter. Här berättar författaren sina erfarenheter från sitt liv. Punkt slut. Inga tips eller råd. Läsaren får själv dra sina slutsatser. Det är den här formen av berättande jag är inne på till exempel i den lilla filmen om mitt liv ni ser på första sidan på denna webbplats. Det är också det sättet jag använder när jag arbetar med Hjältens resa. Jag gillar den här formen mycket. Den kräver att jag släpper taget om läsarens tolkning och resultatet av att jag berättat min historia.
Undervisande texter. Här berättar författaren också om sina livserfarenheter, men lägger även till råd och övningar. Den här formen är kanske mer populär. Det är bra för läsaren att få konkreta råd om vägen till förändring. Texterna är ofta mer överskådliga och lättillgängliga. Det kan också vara mer ångestavlastande för författaren skulle jag vilja säga, eftersom man ger något konkret. Vi vill ju gärna se ”resultat” av vårt arbete. Höra att någon följt våra råd.
Instruerande texter. Här talar författaren helt enkelt om hur man gör. Det finns inga inslag alls av författarens egna erfarenheter. Det är nog det vanligaste sättet att inbjuda till förändring. Mycket praktiskt och effektivt. Men utan personliga erfarenheter och känslomässiga reflektioner.
Ja, det finns naturligtvis ett ”bästa” sätt för varje tillfälle och för varje skrivande person. Det som är viktigt är att reflektera över valet innan skrivandet börjar och att försöka vara konsekvent.
Jag läser igenom vad jag precis har skrivit.
Jag kallar detta blogginlägg för en undervisande text. Vad säger ni?
