Hjältens resa del 4. Transformationen

Detta är fjärde delen i berättelsen om min Hjälteresa, min resa mot tillfrisknade från medberoende och beroende. Den första delen, Kallelsen, kan du läsa här under. https://www.vivekaeriksson.se/2019/10/24/hjaltens-resa-del-1-kallelsen/

Berättarmodellen jag använder finns beskriven under fliken Hjältens resa.https://www.vivekaeriksson.se/hjaltens-resa/

4. Transformationen

Det finns många sätt att förenas med sin motsats. Vad vore dagen utan natten, solen utan månen och ljuset utan skuggan? Sakta börjar du acceptera hela ditt väsen.

Så en dag började mina barn klara sig själva. Vageln var läkt och livet kunde ta fungerande former igen. Året var 2003 och det hade gått 10 år sedan jag påbörjade min resa. Jag tänkte att då kan jag nog röka en cigarett igen och ta ett jobb som en vanlig människa. Jag slutade min terapi och jag slutade gå på möten i min självhjälpsgrupp. Jag började festdricka mer och gick mycket på krogen. Jag trodde nog att resan var slut och hoppades att jag kunde lägga mitt förflutna bakom mig. Jag var en ny människa och jag hade ett nytt liv. Men jag var fortfarande inte lycklig. Kontakten med mitt inre hade ersatts av yttre betingelser och behov och snart skulle jag utveckla ett eget beroende till alkohol. 

Vägen tillbaka till mig själv blev lång. Många gånger trodde jag att jag var framme. Bara för att en stund senare bli besviken och inse att det var jag inte alls. Hinder och prövningar fortsatte att torna upp sig. Jag slutade som anställd och levde på min firma igen. Det var glest mellan uppdragen och ekonomin dålig. Jag fortsatte be och meditera, jag började med qi-gong, men kontakten med mitt inre grumlades av allt vindrickandet. Jag hade börjat skriva. Den första skrivarkursen blev till två, blev till tre, fyra, fem. Jag startade Damjournalen. Lärde mig intervjua. Skrev reportage, artiklar. Hela tiden utifrån en känsla av att jag inte riktigt dög. Att det gjorde bara var på låtsas. 2014 skrev jag boken jag hade drömt om att skriva under många år. Processen att skriva uppslukade mig helt och glädjen och stoltheten när den var klar omåttlig. Refuseringsbreven från förlagen skickade mig rakt ner i förtvivlan och depression. Att känna mig avvisad hade alltid varit min största fasa. Rödvin och självömkan styrde mitt liv.

Hjältens resa del 3. Döden

Detta är tredje delen i berättelsen om min Hjälteresa, min resa mot tillfrisknade från medberoende och beroende. Den första delen, Kallelsen, kan du läsa här under. https://www.vivekaeriksson.se/2019/10/24/hjaltens-resa-del-1-kallelsen/

Berättarmodellen jag använder finns beskriven under fliken Hjältens resa.https://www.vivekaeriksson.se/hjaltens-resa/

3.Döden

Vid en punkt på din hjälteresa kommer du att uppslukas av mörkret och tvingas kliva ner i underjorden. Döden kan ha många ansikten.

Utan mina hjälpare hade jag aldrig klarat mig. Min terapeut, mina vänner i min självhjälpsgrupp, överallt hade jag stöd. Ändå blev min dotters sjukdom vägen ner till den djupaste förtvivlan och svårmod jag någonsin upplevt. Hon skulle fylla fjorton när hennes pappa dog. Hon försökte bära skulden. Började missbruka och skada sig själv. Jag hade lärt mig att släppa taget om vuxna människor som själva var ansvariga för sina handlingar. Men hur gjorde man med ett barn? Ett barn kunde man inte släppa. Hur höll man kvar och visade på trygghet och lugn.  Jag visste inte. Jag hade aldrig fått uppleva det själv.

En stor vagel på mitt högra ögonlock gjorde mig enögd. Inga antibiotikakurer, inte ens de mest kraftfulla, rådde på infektionen. Jag jagade runt bland kuratorer och skolfröknar med mitt vanställda ansikte och krävde rättvisa och engagemang för min dotter och mötte lite eller ingen förståelse. Jag fyllde fickorna med stenar och åkte ut till mina morföräldrars minneslund och tömde ut allt. En sten för varje oförrätt. Ingenting hjälpte. Inte förrän det en dag, precis som i sagorna, trädde in en ny hjälpare på min väg. Jag ska hjälpa dig, sa han, men då får du hålla dig borta så mycket du kan i ett år och lita på att din dotter kan växa utan dig. Jag lydde rådet och miraklet skedde.

Musiken blev vägen tillbaka till livet för henne. Destruktivitet vändes till kreativitet. Depression till expression. Att ta ansvar för en konstnärlig process innebar fokus och lyhördhet. Inget av det kunde frambringas i ett tillstånd av apati. Hennes dagar fylldes med en ny mening och nya vänner. Året i Rädda Barnens musikprojekt blockerade vägen över stupet. Hon började leva. Jag började andas igen.

Idag, nästan 20 år senare, när jag skriver detta vill jag inte gå tillbaka ner i känslan av död för att kunna beskriva den. Den är inget självändamål. Istället vill jag hylla livet.  Men döden står för att något tar slut. På denna hjälteresa hade jag nått min botten.

Men beroendesjukdomen släppte inte sitt grepp. Varken om henne eller mig.

Hjältens resa del 2. Prövningar

Alla hinder och prövningar du möter på din hjälteresa förändrar och utvecklar dig.

Detta är andra delen i berättelsen om min Hjälteresa, min resa mot tillfrisknade från medberoende och beroende. Den första delen, Kallelsen, kan du läsa här under. https://www.vivekaeriksson.se/2019/10/24/hjaltens-resa-del-1-kallelsen/

Berättarmodellen jag använder finns beskriven under fliken Hjältens resa.https://www.vivekaeriksson.se/hjaltens-resa/

2. Prövningar

Alla hinder och prövningar du möter på din hjälteresa förändrar och utvecklar dig. Längs vägen finns dina hjälpare och beskyddare.

En dag träffade jag en gammal vän och hans fru på gatan utanför mitt hem. Han hade blivit nykter alkoholist och när han hörde min historia bjöd han in sig själv på middag. Min vän var jurist och han skulle så småningom företräda mig i en tre år lång vårdnadstvist. Men det visste jag inte då. Istället berättade han att tillhörde en gemenskap av nyktra alkoholister och att det fanns ett program för tillfrisknande. Inte bara för alkoholisterna, utan även för deras anhöriga. Jag häpnade. Att tänka på min före detta man som alkoholist bar mig visserligen emot, han tyckte ju inte själv att han hade några problem, men återigen visste jag, utan förbehåll vad jag måste göra. Jag bad jag min arbetsgivare att betala en familjevecka på ett behandlingshem till mig. Jag åkte dit och efter det skulle mitt liv aldrig bli sig likt igen. Jag passerade tröskeln till en ny värld där lögner och självbedrägeri inte längre hade någon given plats.

Plötsligt såg jag världen med nya ögon. Jag förstod sammanhanget mellan min barndom och mina val av män. Jag förstod till och med att valet av mitt yrke var påverkat av att jag var uppvuxen med alkoholism och störda känslomässiga relationer. Mitt tvångsmässiga hjälpande, som nästan fört mig jorden runt i jakt på situationer som jag tyckte behövde lösas, fick en förklaring. Jag grät och förbannade mitt liv, min uppväxt och mina föräldrar. Men jag förstod. Mitt liv fick ett sammanhang och en mening. 

Uppvaknandet blev dramatiskt. Jag vägrade lämna ut barnen till deras pappa när han skulle hämta dem full. Jag begärde egen vårdnad. Jag började gå i en gemenskap för vuxna barn till alkoholister och jag började samtidigt i terapi. Det kändes som något eller någon öppnat mig och jag kunde inte riktigt kontrollera vem jag var eller vad jag gjorde.

Vårdnadstvisten var plågsam. Jag var besatt av tanken på att få rätt. Överallt mötte jag skepsis. Min före detta man hade inte varit på någon behandling och hans sjukdom fanns inte i några journaler. Jag tvekade hela tiden själv, men gav aldrig upp. Jag löpte gatlopp hos forna socialsekreterarkollegor. Begärde stöd för barnen i Maskrosgrupper. Utreddes i Familjevården. Började vantrivas på mitt jobb, som inte längre gav mig något, men vågade inte sluta när det pågick en utredning. Som en konsekvens av mina nya insikter försökte jag ta hand om mig själv bättre. Slutade röka. Gick upp i vikt istället. Hemligt tacksam för att jag tappade intresset för sex och relationer. 1997 fick jag egen vårdnad. Jag slutade nästan omedelbart mitt arbete och började utbilda mig till terapeut.

Men prövningarna skulle fortsätta. Jag hade lämnat nästan alla mina forna vänner. Det var svårt för mig att förklara vad som hänt. I min gamla familjs ögon kände jag mig fortfarande misslyckad som inte lyckats ”hålla ihop mitt äktenskap”, som alla andra alkoholistfruar före mig hade gjort. Jag hade ännu inte någon ny identitet. Terapin och arbetet i min självhjälpsgrupp pågick för fullt. Mina barn mådde bra. Men jag var inte lycklig alls.

2001 dog mina barns far i sin beroendesjukdom. Jag tänkte när jag fick meddelandet att då hade jag haft rätt i alla fall. Osäker som jag fortfarande var på om mina upplevelser var verkliga eller inte. Här inleddes sedan den värsta perioden i mitt liv. Min dotter blev sjuk.  

Hjältens resa del 1. Kallelsen

Det finns en resa bara du kan ge dig ut på.

Jag hade aldrig kommit hem om jag inte lärt mig tyda tecknen. 
Det är min största gåva.

Om du tror att du gått vilse och inte vet vilken riktning ditt liv ska ta; titta då efter de små tecknen. En sång eller en dröm. Kanske bara en vit fjäder.  Igenkänningen bor i hjärtat och i magen och du vet direkt om det är till dig. 

Du vet fortfarande inte vart du ska gå. Det spelar ingen roll. 

För ett ögonblick är du hemma och det är allt som betyder något.

Måste jag vänta länge med att komma hem, undrar du kanske. Svaret är självklart. Givetvis inte. Men du måste hinna gå vilse. Rejält vilse. I den djupaste skogen. Annars hittar du inte de magiska stigarna som leder dig till nytt liv.

Hur vet jag att jag kommit hem, kanske du undrar vidare och jag svarar; den dagen fåglarna sjunger bara för dig och solen kittlar i din nacke. Den dagen är du hemma i din boning och allt är frid.

Låter det kryptiskt? Det är det inte. Vägen är enkel men svår att förstå. Ett steg i taget. Ingen brådska. Inga krav. Inte göra. Ta emot. Andas. En dag är du framme och då är allt försent. Eller för tidigt. Eller förbi. Det spelar ingen roll.

Min resa har varit lång. Jag har gett upp många gånger. För varje gång har jag kommit en bit på väg.

Nu har jag frid.
Så här berättar jag om min resa

1. Kallelsen

Det finns en resa som bara du kan ge dig ut på och det finns drakar bara du kan bekämpa. Vågar du lyssna till livets lockrop och följa dina drömmar?

Jag levde ett vanligt liv med jobb och familj.

Min berättelse börjar när jag fick höra att det fanns en kvinna som ledde drop-in meditationer två gator ifrån där jag bodde. Jag minns inte längre vem jag hörde det av först, men jag vet att jag fick höra det av tre olika personer. Helt oberoende av varandra. Direkt grep en otyglad längtan tag i mig. Jag hade aldrig mediterat förut. Ändå visste jag att det var dit jag måste gå.

Året var 1993 och jag var gift och hade två små barn. Min man hade passerat alla gränser för festande och socialt umgänge med alkohol som han haft när vi träffades och han sjönk längre och längre ner i ett rus av hemkörd sprit och hasch. Jag jobbade som socialsekreterare, försökte hålla fasaden och mitt liv blev mer och mer ohanterligt. Jag visste sällan om jag vågade lämna barnen ensamma med sin pappa på kvällarna och det var otänkbart för mig att anmäla mig till en kurs eller för den delen betala en kursavgift. En drop-in meditation som jag inte behövde boka i förväg och som kostade 50 kronor gången var precis vad jag kunde klara. Jag svarade på kallelsen och började meditera. 

Några månader senare var jag skild. Den morgonen jag bad min man flytta såg jag skammen och lättnaden i hans ögon och han försvann direkt.

Berättelsen kunde vara slut här. Det är den inte. Vad jag inte visste då var att detta var inledningen till en resa som skulle föra mig långt ut på okänt vatten. En inre resa med väldiga prövningar, som till slut skulle ge mig livet tillbaka i en ny och bättre version.

Jag mådde inte bättre. Orsaken till problemen, som jag såg det, var borta, men jag skapade hela tiden själv nya. Ständigt på jakt efter kaos slutade jag att meditera. Festade så fort jag fick möjlighet. Men resan hade börjat och det fanns ingen väg tillbaka. Jag skulle få hjälp.

Tre fotografier

Tre fotografier Foto: Ulf Davidsson

Jag vill berätta om några bilder jag hittade i min byrå för ett par månader sedan. För många år sedan lade jag bilderna i ett kuvert och stoppade undan dem på ett säkert ställe. Jag ville inte bli av med dem. Resultatet blev som det brukar bli när jag lägger saker på ett ”säkert” ställe. Jag hittade dem inte igen. Många år gick. Ibland när jag blev riktigt ledsen och längtade efter bilderna kunde jag riva ut alla foto ur fotolåderna, söka igenom alla pärmar och böcker och gå upp på vinden och tömma alla gamla skokartonger med minnen. Men ingenstans hittade jag vad jag sökte. Till slut accepterade jag att de var försvunna och att jag inte kunde göra något åt saken. Så kom då den dagen för inte så länge sedan när jag skulle sortera i min strumplåda. Jag lyfte ut den stora tunga lådan ur byrån och plötsligt såg jag en orange kuvertflik sticka fram bakom lådan ovanför. Utan att riktigt tro mina ögon drog jag försiktigt i fliken och fram kom ett stort orange fotokuvert som jag inte sett på länge. Med darrande fingrar öppnade jag det, och ja, ni har redan förstått, där inne i kuvertet låg bilderna. Det var tre fotografier av mig från 1971. Då var jag 14 år. Här är berättelsen om dessa bilder:

Jag blev vuxen tidigt. När jag var fem år fick jag börja ta pianolektioner. Jag lekte aldrig med de andra barnen på gården. Istället läste jag och spelade piano. Mitt huvud var fullt av fantasier och i mina tankar var jag alltid lång borta från den trånga tvårumslägenhet jag bodde i med mina morföräldrar.

Jag brottades med ett ständigt dilemma. Den människa som min mormor och morfar sa var min mamma och som älskade och längtade efter mig så mycket varken såg eller hörde mig utan var fullt upptagen med sitt eget liv och sitt eget drama. Och vad värre var – när hon väl kom nära mig ryggade jag alltid tillbaka av hennes lukt och jag tyckte hon sa konstiga saker. Vad jag inte förstod var vad det var som var så speciellt bra med detta och varför jag en dag skulle flytta hem till henne när ingen av oss egentligen var intresserade av den andra.

Varje morgon vaknade jag med mina antenner utfällda. Var lurade katastrofen idag? Var det idag jag skulle flytta? Skulle min mamma hämta mig idag? Bara i min fantasivärld var jag trygg. Där var jag kung och drottning samtidigt och kunde bestämma allt över mig själv och min omgivning. Hur det fungerade i den riktiga världen kunde jag inte förstå.

På något sätt gick åren och jag hittade ett sätt att överleva på som var både praktiskt och ganska tillfredsställande. Jag blev duktig i skolan. Spelade piano på alla skolavslutningar och hade nästan bara femmor i betygen. Det var mycket lätt för mig. Jag behövde i stort sett inte plugga alls. Istället hade jag näsan över alla flickböcker och äventyrsböcker och allt som kunde sträckläsas och läsas om flera gånger.

På många sätt minns jag dessa år med glädje. Det blev aldrig någon flytt till mamma. Det var en fungerande tid i mitt liv.

Men säg den glädje som varar. Långsamt började min kropp förändras och nya intressen föddes. Sextiotalet tog slut och ett nytt decennium tog vid. Utan att förstå vad som skedde drogs jag med i en våg av förändring och protester. Jag klippte av mitt långa hår. Blev aktiv i skolans elevråd. Intresserade mig för Vietnamkriget och kände hur rebellen inom mig fick luft och började växa. En dag ställdes allt på sin spets när förälskelsen drabbade mig. Han var 19 år och kompis med min klasskamrats storebror. Jag var 14 och gick i åttan.

Kärleken var skör och vacker. Han var erfaren och hade legat med sju tjejer. Jag var oskuld och förstod inte vad som förväntades av mig eller ens varför. Han fotograferade hela tiden. Hans Nikon hängde alltid om halsen på honom. Sällan har jag känt mig så sedd som under den tiden. Det var en omtumlande upplevelse.

Några månader senare var förhållandet över. Han flyttade till Stockholm och började på Christer Strömholms fotoskola. Jag började nian. Mitt hjärta var krossat. Jag tog hans brev och foto och la i en eldfast form i köket och eldade upp dem. 

Bilderna till denna berättelse var allt som blev över.

När jag svalde min morfars sömntabletter var det inte för att jag ville dö. Jag ville bara komma bort. Jag blev naturligtvis påkommen och alla tabletter försvann sedan utom räckhåll för mig. Jag tänker ibland på den lilla Viveka som var så förtvivlad. Hon gjorde sitt bästa för att förstå och överleva. Jag älskar henne så.

Transformation genom försoning

Transformation genom försoning Foto: Daniel Ureke

Carina Halvardsson gick hem på järnvägsspåret med en tyst önskan att tåget skulle komma och köra över henne. Hon var 10 år och polisen hade precis ringt hem till hennes föräldrar och berättat att hon snattat ett choklad i affären. Minnet av den förfärliga dagen kom upp nästan 45 år senare i hennes arbete med reparativ rättvisa i den ideella organisationen Försoningsgruppen.

Jag har precis slutat mitt heltidsarbete som lärare och plötsligt fått tid att återknyta till gamla bekantskaper. Carinas arbete med Försoningsgruppen intresserar mig. Hur försonas man med sig själv efter att ha begått ett brott? Är det ens möjligt? Har det någon betydelse? Och varför arbetar vi i så fall inte mer med detta?

Reparativ rättvisa

Pollsmoorefängelset i Kapstaden 2017. Carina Halvardsson längst till höger.

Vi sitter i mitt vardagsrum en vacker septemberdag och äter äpplekaka med vaniljsås och pratar. Historien om Försoningsgruppens tillkomst startade långt från denna idyll, närmare bestämt i Pollsmoorfängelset i Kapstaden, Sydafrika och har sin bakgrund i Nelson Mandelas arbete för försoning och Sannings- och försoningskommissionen ledd av Desmond Tutu. Den svenska prästen Ulrica Fritzson besökte fängelset ett flertal gånger, kom i kontakt med deras Försoningsprogram och skrev sin avhandling om skuld och värdefrågor. Tillsammans med företrädare från polismyndigheten, kyrkan, kriminalvården, medlingsverksamheten och behandlingshem i Malmö arbetade hon sedan med att översätta programmet till svenska förhållanden. Carina med sin bakgrund både inom kriminalvården och som kroppsterapeut och alternativmedicinare kom i kontakt med programmet och blev genast fascinerad.

  • Du är ordförande i Försoningsgruppen sedan ett par år tillbaka nu, Carina. Vad är det ni gör egentligen?
  • Vi är ett team på åtta till tio personer som arbetar inne på olika anstalter med en grupp intagna under sex dagar. Vi har ett program där gruppaktiviteter varvas med enskilt arbete i syfte att den intagne ska berätta om sitt brott, se skadorna och vem som skadats och till slut orka stå kvar i känslorna både hos sig själv och dem man skadat. Försoning är en process och tar tid. 
  • Ska man inte försonas med brottsoffret?
  • Det tar tid. Inte under denna första vecka. Då handlar det om att förbereda förövaren för att stå i sanning, ansvar och erkännande. Under den sjätte dagen träffar de också någon av sina egna anhöriga. En grupp som vanligtvis får väldigt lite uppmärksamhet, men som kan lida väldigt mycket.
  • Varför riktas så mycket uppmärksamhet mot förövaren och inte mot offret?
  • De brottsutsattas behov är utgångspunkten och får aldrig förringas. Den reparativa rättvisan uppmärksammar alla som skadas av ett brott. Även förövaren skadas. I den reparativa rättvisan är utgångspunkten att den som vållat skadan ska reparera den genom att ta ansvar för sin handling, erkänna och gottgöra den som skadats till skillnad från i den retributiva rättvisan där det enbart handlar om straffskalor. 

”Jag kände mig som en människa”

Carina Halvardsson är kroppsterapeut och alternativmedicinare. Foto: Karin Oddner
  • Är det möjligt att försonas med sig själv efter att ha begått ett allvarligt brott?
  • Jag kan bara berätta vad jag har varit med om; och ja, jag tror det. Om jag tar ansvar, vill förändra och inte vill göra om de här handlingarna igen så är jag inte offer för omständigheter. Den som har blivit skadad kan lämna det ifrån sig. Inte tänka ”Skulle jag ha kunnat göra på ett annat sätt?” ”Om jag valt en annan väg kanske det aldrig hade hänt”. Förövaren tar fullt ansvar för sina handlingar.
  • Vad händer med de anhöriga?
  • Förövaren får i första hand möta sina egna anhöriga som också skadats. Det betyder oerhört mycket för dem. Kanske det är första gången de får höra sanningen från sin son, dotter, bror, syster eller make, maka. Under veckan bjuder vi också in någon som varit utsatt för ett brott som delar med sig av sina upplevelser och erfarenheter. Vid ett tillfälle hade vi besök av en kvinna vars dotter blivit mördad 12 år tidigare. För henne var det första gången hon berättade om sina känslor. Trots att just hennes dotters förövare inte fanns i rummet väckte hennes berättelse starka känslor hos alla. Efter hon berättat färdigt var hennes lättnad uppenbar och hon tog alla i famn en och en och tilltalade dem med deras namn. ”Jag kände mig som en människa”, var en av kommentarerna efteråt. ”Jag kände mig som en människa, trots att jag tagit livet av en annan.” 
  • Kan detta vara en väg till varaktig förändring och varför arbetar vi i så fall inte mer på det här sättet?
  • Försoningsgruppens arbete ligger inom ramen för Kriminalvårdens uppdrag som innebär att man ska komma ”bättre ut” än man kom in. Vi hoppas ju naturligtvis på mer pengar så att vi ska kunna hålla fler grupper. Idag är mycket av vårt arbete ideellt och det är inte hållbart i längden. Den 11/11 kommer försoningsprogrammets grundare från Sydafrika och håller en utbildningsdag tillsammans med oss för personer inom socialtjänst, rättsvård och Kriminalvård. Då hoppas vi på mycket uppmärksamhet från media och att arbetet ska bli synligt för fler i samhället.

Kakan är uppäten och kaffet kallt. Jag tittar på Carina och tänker på hennes berättelse om hur hon gick hem på järnvägsspåren och hoppades att tåget skulle komma och köra över henne så hon kunde få dö. Om ett litet barn kan känna så för en bit stulen choklad, vad kan då hända med våra känslor som vuxna om vi inte bearbetar dem?

  • Carina, vad skulle du vilja säga till den lilla Carina som kände så mycket skuld och skam över att hon snattat?

Svaret kommer utan tvekan och är kort och koncist:

  • Säg vad du behöver. 

Läs mer om försoningsgruppens arbete: https://www.forsoningsgruppen.com/?fbclid=IwAR23gwbvh-WmGBvpFkYII4YNDHw1gw8DdH_twvDdrkuuwwiLSXZo3Tyv0B0

”Att försonas handlar inte om att låtsas att saker och ting är annorlunda än de är. Det är inte att klappa varandra på axeln och blunda för felsteg. Verklig försoning avslöjar det avskyvärda, skymfen, smärtan, förnedringen och sanningen. Det är ett riskabelt företag, men till sist är det mödan värt, för att ta itu med den verkliga situationen bidrar till sist till att åstadkomma verkligt helande.” -Desmond Tutu

Tre typer av transformerande berättelser

Tre typer av transformerande berättelser
Foto: Daniel Ureke

Jag lyssnade till ett Hay House webinar om skrivande häromdagen och fick svar på en del frågor jag haft om transformerande berättelser. Samtidigt som skillnaderna mellan sätten att skriva blev tydligare, blev jag osäker. Vilken typ av texter är det jag vill förmedla egentligen? Och kan man blanda? Skriva en typ den ena gången och en annan nästa gång, utan att läsaren blir förvirrad?

Ja, är det en bok som jag ska skriva, är svaret ganska givet. Jag måste välja. Men på en blogg som den här kanske det går att blanda. 

Men först; genren vi talar om är transformerande berättelser, alltså berättelser som på något sätt syftar till att inspirera läsaren till förändring. Transformationen är slutresultatet och sker som ett resultat av förändringen. 

Man kan dela upp sätten att skriva i tre kategorier:

  1. Berättande texter. Här berättar författaren sina erfarenheter från sitt liv. Punkt slut. Inga tips eller råd. Läsaren får själv dra sina slutsatser. Det är den här formen av berättande jag är inne på till exempel i den lilla filmen om mitt liv ni ser på första sidan på denna webbplats. Det är också det sättet jag använder när jag arbetar med Hjältens resa. Jag gillar den här formen mycket. Den kräver att jag släpper taget om läsarens tolkning och resultatet av att jag berättat min historia.
  2. Undervisande texterHär berättar författaren också om sina livserfarenheter, men lägger även till råd och övningar. Den här formen är kanske mer populär. Det är bra för läsaren att få konkreta råd om vägen till förändring. Texterna är ofta mer överskådliga och lättillgängliga. Det kan också vara mer ångestavlastande för författaren skulle jag vilja säga, eftersom man ger något konkret. Vi vill ju gärna se ”resultat” av vårt arbete. Höra att någon följt våra råd.
  3. Instruerande texter. Här talar författaren helt enkelt om hur man gör. Det finns inga inslag alls av författarens egna erfarenheter. Det är nog det vanligaste sättet att inbjuda till förändring. Mycket praktiskt och effektivt. Men utan personliga erfarenheter och känslomässiga reflektioner. 

Ja, det finns naturligtvis ett ”bästa” sätt för varje tillfälle och för varje skrivande person. Det som är viktigt är att reflektera över valet innan skrivandet börjar och att försöka vara konsekvent. 

Jag läser igenom vad jag precis har skrivit. 

Jag kallar detta blogginlägg för en undervisande text. Vad säger ni?

Från gay till trans – Mia-Jonas Pluntemans transformerande resa

Mia-Jonas Plunteman
Foto: Daniel Ureke

Den första som hör av sig när jag har lagt ut Nya Damjournalen är Mia-Jonas Plunteman. ”Det skulle vara riktigt kul att träffas igen och kanske göra om intervjun, fast nu som feminin transkille som ska bli shemale”, skriver hon. Ja, jag är på. Eftersom transformerande berättelser handlar just om modiga människor som vågar förändra sig inifrån och ut kan jag inte tänka mig någon bättre person än Mia-Jonas att inleda intervjuerna med. Jag frågar Hannah och Daniel om de vill följa med och fota och filma lite och en varm augustifredag möts vi upp i Lund.

Mia-Jonas kommer lite sent med andan i halsen. Hon är fräscht klädd i en ljus sommarblommig tunika. Håret är kastanjefärgat och klippt i en snygg pagefrisyr. I öronen sitter stora silverringar. Hela hon utstrålar lugn och säkerhet och det känns som det var igår vi träffades senast och inte för fem år sedan. Hannah och Daniel har ännu inte kommit, men Mia-Jonas och jag sätter oss och börjar prata direkt.

  • När börjar och slutar en resa?

Jag ställer frågan tyst för mig själv innan jag börjar skriva. Förra gången jag intervjuade Mia-Jonas Plunteman var sommaren 2014. Då hette hon Jonas Plunteman. Sedan 2015 heter hon Mia-Jonas Plunteman. Står svaren att finna hos Skatteverket eller på bestämda datum? Den 5 juni 2015 är ett viktigt datum, säger Mia-Jonas när jag frågar, men vi kan gå igenom min resa i stora drag först, fortsätter hon, och sedan kan vi gå tillbaka och fördjupa oss. OK säger jag. Hon har rätt. Det är många begrepp som måste redas ut för mig som inte är hemma i HBTQ+ världen och jag vill gärna förstå hur en shemale blir till.

”När börjar och slutar en resa?”
Foto: Daniel Ureke

2007 kommer Jonas Svensson ut som homosexuell. Ungefär samtidigt börjar han läsa in sin behörighet till högskolestudier på Sundsgårdens folkhögskola. Studierna går bra. Jonas blommar upp och börjar söka sin nya identitet och byter Svensson mot Plunteman. Men 2011 är han med om ett rån i sitt arbete i kassan på Biltema. De svartklädda rånarna står med en yxa 5 cm från huvudet på honom. Rånet utlöser en livskris.

  • Jag stängde igen mitt inre. Satte upp ett galler och låste med många lås. Sedan kastade jag bort nycklarna. Tänk dig att du befinner dig på havet. Mitt ute mellan Helsingborg och Helsingör och du kan inte nå land. Varken den ena sidan eller den andra. Så var det för mig. Den ros som hade börjat blomma inom mig vissnade ner och tappade sina blad. Det tog många år att bearbeta stressen efter rånet, men till slut kunde jag i alla fall inte hålla tillbaka frågan ”är du transperson?” Länge var svaret ”nej jag är bög”, Samtidigt började kroppen säga ifrån på ett sätt den inte gjort tidigare. Jag fick ont och blev senare diagnosticerad med fibromyalgi.
  • Du hade haft värk länge?
  • Ja, i olika delar av kroppen. Jag har skolios. Kanske också rånet delvis bidrog till att utlösa smärtan. Vid det här laget hade ”Jonas” blivit ”Mia-Jonas”. Jag började gå i kjol och klänning. Inombords frågade jag mig ”Vem ska bestämma? ”Vem ska stå på den inre scenen?” Men det var inte tillräckligt. Till sist fick jag en remiss till könsidentitetsmottagningen i Lund och efter långt köande började jag min behandling och förvandling till shemale 29 april i år.
”Jag går från gay till trans och tänder enbart på killar.”
Foto: Daniel Ureke

Varför pratar vi inte om detta?

Nu har Hannah och Daniel kommit. Vi fortsätter prata. De smälter direkt in i samtalet. Jag tänker att detta inte är något märkvärdigt för deras generation och gläds över att tiderna förändras mot mer öppenhet och förståelse. 

  • Du ska alltså både vara kvinna och man?
  • Ja, jag ska skaffa bröst och behålla mitt manliga könsorgan. Det beror också på att kirurgin inte kommit så långti Sverige. Jag hoppas att fler ska berätta om detta. Det känns nästan som porrindustrin är de enda som använder ordet shemale. Det är en process som kommer att ta hela livet. Eller rättare sagt process på process. Många olika processer; hårborttagning till exempel. Och så ska jag börja hos en logoped för att få en ljusare röst.
  • Är det många som går igenom den här behandlingen?
  • Det är ett stort mörkertal på grund av sekretess. Allt är sekretessbelagt. Även hur många som står i kö. Men väntetiden har varit två år för mig. Det vet vi. Många mår dåligt och psykisk ohälsa är vanlig, vilket tyvärr blir en naturlig följd. De är inte balanserade. Många unga personer som byter könhar skärsår långt upp på armarna. Men jag har stått på egen grund länge. Jag jobbar också politiskt för att fler ska berätta. Nu är det många 55+ som kommer ut som transpersoner. De är tryggare i sin identitet.
  • Vad har din process inneburit för din omgivning?
  • Ja, jag går ju från gay till trans och tänder enbart på killar, precis som tidigare. Invecklat med sant. Det är många som frågar om jag är kvinna 24/7. Om jag är sminkad på jobb och så vidare. Det har ju bitvis varit jobbigt för min familj. Svårare för min pappa och min bror. Vi har det bra i storstan. Men på landet som till exempel Kvidinge där jag kommer ifrån är det inte lika lätt att vara annorlunda. Jag kan heller inte dejta på samma sätt om jag gjorde tidigare. Det är andra dejtingsajter som gäller nu.
”Det känns som jag landade i våras.”
Foto: Daniel Ureke

Självkänslan

Medan Hannah och Daniel och Mia-Jonas skämtar om dejtingsajter funderar jag på kraften i Mia-Jonas berättelse. Jag vet sedan förra intervjun att hon är politiskt aktiv och har en större vision än bara hennes egen förvandling. Jag vet också att styrkan kommer till ett pris; dagligt fokus på tacksamhet och positiva affirmationer. Mycket inre arbete.

  • Vad är det som gett dig kraften att göra detta? Varför har du inga skärsår?
  • Självkänslan. Alltså inte självförtroendet. Utan jag har börjat med den mentala delen inifrån. Gått igenom de tuffa bergen. Ingen kan ta mig! Jag får skita i folk. Jag får tusen blickar och en del har svårt att vara med mig offentligt. Är det du eller jag som har det jobbigast, brukar jag fråga då. Men det går upp och ner. Ibland ser jag döden i vitögat. Ibland är det mer smärtsamt för min omgivning.
  • Hur är det nu?
  • Just nu är det lättare. Det känns som jag landade i våras. Nu börjar den inre rosen blomma igen och delarna smälta samman till ett helt jag. Kärleken inombords exploderar!

Här slutar vi intervjun. Jag tänker att det är ett bra ställe att avsluta berättelsen på för denna gång. Daniel tar fram kameran och vi går ner i vimlet bland resenärerna på stationen. 

Tack fina Mia-Jonas för din berättelse. Din transformation och ditt arbete för öppenhet och ökad förståelse för HBTQ+ frågor är betydelsefullt och hjälper till att göra världen till en bättre och mer kärleksfull plats.

Vill du veta mer om könsdysfori som diagnos kan du följa länken här: Fakta om könsdysfori: https://www.rfsl.se/hbtq-fakta/faq-koensdysfori-som-diagnos/

Jag väljer att berätta mitt liv

Viveka Eriksson, Damjournalen.
Foto: Daniel Ureke

När jag slutade skriva på Damjournalen för fem år sedan kändes det som om jag kommit till vägs ände.

Efter nästan 50 intervjuer med spännande kvinnor (det var faktiskt en man också och en underbar Mia-Jonas) som förverkligade sina drömmar och sina liv hade jag tappat lite av min nyfikenhet och ville skriva en roman istället. Så det gjorde jag. 2014 satt jag 3-4 timmar varje dag under några månader och skrev Dumpad på en parkeringsplats, boken om mina erfarenheter av kommunalt rehabiliteringsarbete och när den var klar valde jag ut 15-20 stora förlag som jag skickade den till.

Jag blev refuserad av samtliga. Inte ens några uppmuntrande ord på vägen fick jag. Det sved. Efter varje brev öppnade jag en flaska vin och försökte intala mig att det inte betydde något. Det gick sådär kan jag säga. Till slut gick det så långt att jag 2015 var tvungen att fatta ett aktivt beslut att välja bort all alkohol och sedan dess har jag varit nykter. 

Under de senaste åren har jag vikarierat som SFI-lärare och jobbat med ett Snabbspår till Malmö Universitet för utländska akademiker. Världens absolut roligaste jobb. Samtidigt har jag tagit hand om mig själv och sakta men säkert börjat skriva igen. Under sommarhalvåren har jag spenderat mycket tid på balkongen. Det vet ni som följt mig på @balkongista och i andra sociala medier. Bland blommorna finner jag sinnesro. Där läker mitt tilltufsade ego från färdigtryckta refuseringsbrev och andra törnar som livet ger och jag kan bättre höra den spröda röst som står i kontakt med allt gott.

Idag är boken fortfarande outgiven, men jag har plockat fram den igen och fått den lektörsläst och nu återuppstår också Damjournalen. 

Jag vill fortsätta skriva om fantastiska kvinnor och män.

Skillnaden kommer att bli att den här gången kommer jag också att dela med mig av min egen resa. Min förhoppning är som tidigare att Damjournalen ska vara en källa till inspiration och kunskap därför har jag också formulerat lite förslag på inspirationsföreläsningar, som du kan se på första sidan och min plan är att ha workshops och kurser för dig som vill fördjupa dig i din egen resa och behöver hjälp med att formulera den. Antingen om du bara vill skriva för egen del eller du vill berätta för andra. 

För att få reda på kursstarter och annat rekommenderar jag att du prenumererar på mitt nyhetsbrev som kommer att komma om ett tag.

Den fina hemsidan du befinner dig på har gjorts på InfoMediaTech av duktiga Jonna Kiander. Min svärson Daniel Ureke har tagit de fantastiska bilderna från Slottsparken och Pildammsparken och min son Emil Eriksson gav mig idén till loggan och hjälpte mig göra den på sin Ipad. Genom hela processen att ”komma ut” och berätta mitt liv har min dotter Hannah Ureke varit till ovärderligt stöd. Jag tackar er alla från djupet av mitt hjärta.

Jag hoppas du vill följa med på min nya resa.