Det räcker att man i sin fantasi föreställer sig att man har sitt inre barn hos sig. Man kan prova att se henne för sin inre syn. Hur gammal är hon? Hur ser hon ut? Vad har hon på sig? Var befinner hon sig? Vill hon sitta i mitt knä eller räcker det kanske med att jag sträcker ut handen? Kanske kan man ta en promenad tillsammans. Känner man att hon är väldigt tveksam kan man prova att säga några saker man tror hon behöver höra. ”Jag förstår att du är tveksam” ”Jag är väldigt glad att jag hittat dig” ”Det är helt ok att du känner så här.” Kanske får man svar direkt. Kanske tar det lite tid innan hon vågar ge sig till känna. Det här är en kontakt att bygga på. En livslång relation.
Hjärtat är platsen där din fysiska kropp möter själen. Det är också en portvakt för dina känslor. Ofta har vi stängt hjärtat för att skydda oss från att bli sårade.
När jag möter mitt inre barn, oavsett vilken ålder hon för ögonblicket befinner sig i, lyfter jag upp henne i min famn och håller henne tätt mot mitt hjärta.
Den kärlek jag och mitt inre barn känner tillsammans upplever jag rent fysiskt i mitt hjärta. Det sväller.