Det är solrostider. För tredje året i rad står solrosorna mäktiga och lyser utanför mitt växthus. Det är dags att berätta historien om Elefanten och solrosen.
”Solrosen. Jag förstod inte varför jag var så besatt av solrosen. Den hade vuxit så snabbt. Först som en liten spinkig grodd. Sedan allt kraftigare och kraftigare. När den siktade mot växthusets tak, som den stod lutad mot, tänkte jag att det nog var världens högsta och mäktigaste solros. Sedan bara fortsatte den. Upp till takkanten och förbi. Med ett tydligt mål mot himlen.
Sedan mindes jag berättelsen om elefanten. Elefanten som så gärna ville komma upp till himlen, närmare solen, där alla hans kamrater var. Han visste bara inte hur. Trots att han var omgärdad av höga träd fanns det ingen möjlighet för honom att komma upp. Han var ju elefant. Han kunde inte klättra. Han vände och vred på problemet länge. Till slut kom han på en idé. ”Om jag bara kan hitta ett tillräckligt kraftfullt frö kan jag sätta mig på det och kan jag bara sitta still och ha tålamod kommer jag förr eller senare dit jag siktar.” Eftersom han var en av naturen lat och godmodig elefant, helt ointresserad av hårt arbete, blev han mycket nöjd med sin idé. Sagt och gjort; elefanten gick för att leta efter ett frö och hittade snart ett solrosfrö. Belåtet satte han sig tillrätta på fröet och inväntade sin färd mot skyn.
Nu kanske ni tänker att det var en ovanligt korkad elefant som trodde att han kunde komma till himlen bara genom att bli buren och njuta av utsikten under färden. Men där sitter han nu. Högt upp bland molnen. Med en egen sol som lyser upp hans dagar.”
Ur Handbok för sårade helare