Empati är en gåva och ett stort utlopp för kärlek, men för mig gav mig förmågan att förstå och uppleva andra människors känslor mycket negativa konsekvenser under den första delen av mitt liv.
Jag brydde mig verkligen om och ville hjälpa, men saknade förmågan att stå upp för mig själv och mina egna behov. Istället tog jag hand om andra mer än jag tog hand om mig själv. Jag blev medberoende och en people-pleaser, som accepterade och sa ja när omgivningen bad mig om en tjänst.
Idag vet jag att beteendet var ett sätt för mig att slippa komma i kontakt med min egen smärta och att det på det viset tjänade mig väl.
Genom livet har jag lärt mig att förstå och respektera den fina linjen mellan empati och gränser. Att älska och ta hand om mig själv känns inte längre själviskt.
Ur Handbok för sårade helare
”Länge levde jag i övertygelsen om att jag svikit mitt löfte till mig själv. Det var som om livet ständigt gav mig nya personer och situationer som jag behövde pröva min tes på. Gick det att sätta sina egna behov framför sin mans? Gick det att sätta sina egna behov framför sina barns? Gick det över huvud taget att se till sig själv framför alla andra olyckliga lidande människor i världen?
Det skulle ta många år av mitt liv att utforska och acceptera relationen med min mamma. Och nej, det finns inget så kallat lyckligt slut på min berättelse på så sätt att jag kunde börja tycka om henne eller träffa henne tack vare att jag ändrade på mig själv tillräckligt mycket.
Det finns en annan typ av slut. Ett mycket bättre. Både för henne och mig. Jag lärde mig till sist att ta hand om mig själv först. Precis som jag hade lovat mig. Inte bara i relationen med henne utan i alla relationer. På så sätt blev hon fri att slippa leva ut sitt eget drama och jag fri att välja hur jag ville att mitt eget liv skulle gestalta sig.”