När Lillan kom till Jorden….
Nu i månaden maj när naturen är så svidande vacker har jag firat min födelsedag. Kan inte låta bli att tänka på inledningen till boken jag skrev om min mitt liv. Den lyder så här:
Till lilla Viveka
Flickan hette Viveka. Hon var en helt vanlig liten flicka, ändå alldeles olik alla andra. Det sägs att hon inte överlevt om det inte varit för att hon föddes i maj när göken gol och körsbärsträden stod i blom.
Hennes mormor och morfar hade hämtat henne när hon var nyfödd och skrynklig och inte fick sin mammas bröst. De tog hand om henne och uppfostrade henne och gav henne all kunskap om livet de själva hade samlat.
Hon växte upp till ett behagligt barn, med stora blå ögon och ljusblont hår.
Lilla Viveka visste tidigt att hon var född med ett kall. Hon var en hjälpare. Hennes medkänsla med allt levande var total och hon kände sig lika nära det ljusskygga krypet under en sten, som stjärnorna på himlen.
Men inget gjorde den lilla flickan så glad som blommor. När hon fick hjälpa sin morfar att vattna ringblommorna i rabatten och han visade henne hur sömntutan öppnade och stängde sina kronblad på morgonen lyste hennes ögon och hennes skratt hördes vida omkring och gladde människorna.
Den lilla flickan tyckte att hon hade sin framtid utstakad. Hon skulle fortsätta vara glad och njuta av allt det vackra. Lite kunde hon ana hur svårt det skulle bli. Hur hon skulle såra andra och göra sig själv olycklig på vägen.
Under många år skulle mörkret fylla hennes hjärta. Men hon gav aldrig upp. Hennes envisa försök att bli den hon var menad skulle till sist bära frukt.
Det här är berättelsen om hennes resa.