Programmerad rädsla

Jag skriver om rädsla idag därför att programmerad rädsla har styrt mig mitt liv under många år och jag är så fullständigt medveten om det och helt trött på det. 

Programmerad rädsla må ha fyllt en funktion när vi blev jagade av tigrar och riskerade att falla ner från ett stup, men det är inte den sorten jag pratar om, även om det neurologiskt kanske fungerar på samma sätt. Den förprogrammerade rädslan jag bär på inplanterades i mig som barn av föräldrar, skola och samhälle. Jag ärvde den också i rakt nedstigande led av mina förfäder och den bär historiens tunga börda av fasa och skräck från många livstider. Rädslan för att göra fel. Rädslan för att VARA fel. Rädslan för att bli övergiven. Rädslan för att bli utfryst. Rädslan för övergrepp. Övergreppen som var övergrepp. Övergreppen som inte räknades som övergrepp. Övergreppen som enligt de vuxna och samhällets sätt att se var nödvändiga. Och övergreppen som kanske gick lite av bara farten bara för att någon hade möjligheten.

Rädslan inplanterades tidigt i min kropp. Vid födseln eller innan dess. Långt innan orden kom till mig. Av en mor som var lika skräckslagen hon och som inte hade en aning om vad hon skulle göra med ett nyfött barn. Därför har jag alltid haft svårt att uttrycka rädslan som vuxen. Den kommer ibland ut som okontrollerbara små skrik ur min mun, eller sammanhangslösa ordramsor. Jag skäms och försöker dölja så gott jag kan. Hoppas att ingen ska lägga märke till mina ryckningar eller hur jag ljudlöst rör läpparna och sväljer ljuden. Ibland ropar jag på en mamma som aldrig kom. Ibland ropar jag bara efter kärlek. Varje gång är min röst lika fylld av skräck och vädjan. Mina utbrott utlöses ofta av att jag tror jag gjort något fel, misshagat någon eller att ett minne kommer upp och påminner mig om något. Ibland oklart vad. Rädslan skapar en förgiftad miljö i min kropp och utlöser en kedja av kemiska reaktioner som jag inte heller kan sätta ord på eller vill fördjupa mig i.

Jag har aldrig fått någon diagnos. Själv skulle jag vilja kalla det jag upplever posttraumatisk stress. Inte heller har jag medicinerat. Med läkemedel. Däremot har jag självmedicinerat med alkohol och gått i många sorters terapi. Att jag idag vågar adressera rädslan och utmana den på duell, tackar jag min nykterhet för. Kontakten med lilla Viveka, mitt inre sårade barn, har vänt upp och ner på alla föreställningar. Där jag tidigare gjorde allt i min makt för att hålla undan rädslan och distrahera mig med i stort sett vad som helst annat, orkar jag idag möta skräcken och stanna upp och andas i den. Visst, jag skriker ibland fortfarande. Min kropp håller fortfarande minnen som inte släppt. Men lilla Viveka, som är modigare än den vuxna varianten, uppmuntrar mig ständigt till att ta nya innovativa grepp på min programmerade rädsla och jag följer. Vågar hon, vågar jag.

I dag handlar det om lek, skratt och humor. Om att identifiera programmerad rädsla och att skratta åt den. Kanske inte helt enkelt första gången, men som fungerar bättre och bättre för varje gång man försöker.

För visst är det sant att trollen spricker i ljuset! Eller?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.