Tror du att den yttre, materiella världen kan lösa problemen i din inre värld?
Det trodde jag länge.
Det var inte förrän hela mitt liv rasade samman som jag tvingades, eller valde, att vända mig inåt mot mig själv och börja utforska vad som hände där. Då hade jag länge försökt fylla tomrummet i mitt hjärta med allt jag kunde komma på, utom just kärlek, som ju var det som hade sin plats precis där.
Jag tog inte mina egna behov på allvar. Kämpade tappert med att vara duktig, passa in i samhället och ville gärna rädda mina medmänniskor. När inte det fungerade längre blev jag väldigt desillusionerad, men fortsatte att lägga fokus utanför mig själv och stoppade i mig för mycket mat och drack vin för att döva mig. Det gick lika dåligt det. Till slut var jag beroende av alkohol och kunde bara konstatera att den också hade slutat fungera som en distraktion från min smärta.
Efter en lång resa i mitt inre fick jag äntligen mod att möta livet på livets villkor. Jag blev nykter och jag mötte kärleken. Det var inte en prins på en vit springare, som jag tidigare trott. Det var en känslig femåring full av visdom och hyss.
Jag älskar henne, min lilla Viveka. Hon utvecklas och växer och blir tryggare för varje dag, där inne i mitt hjärta. Ibland ber jag henne komma fram och sitta i mitt knä och prata en stund. Jag kanske frågar om hon vill dela med sig av sin klokskap eller så bara hänger vi. Ibland vill hon. Ibland inte. Vissa dagar vågar hon visa lite av sin sårbarhet och utsatthet. Då håller jag om henne hårt. Viskar till henne att jag älskar henne. Vyssar. Tröstar. Känner hur hon slappnar av i mitt knä och lägger sitt lilla huvud mot mitt bröst. Ögonblick av intensiv närhet och kärlek.
Så skapar jag idag min verklighet inifrån och ut. Det fungerar mycket bättre.
Och skulle jag någon dag glömma bort vilket perspektiv jag föredrar kan jag ibland känna som ett knip där bak och höra en ljus stämma i mitt öra viska: ”Du är dryg. Vem tror du att du är? Lägg ner!” Och då lyssnar jag genast.