mars 2023

Jag skriver om rädsla idag därför att programmerad rädsla har styrt mig mitt liv under många år och jag är så fullständigt medveten om det och helt trött på det. 

Programmerad rädsla må ha fyllt en funktion när vi blev jagade av tigrar och riskerade att falla ner från ett stup, men det är inte den sorten jag pratar om, även om det neurologiskt kanske fungerar på samma sätt. Den förprogrammerade rädslan jag bär på inplanterades i mig som barn av föräldrar, skola och samhälle. Jag ärvde den också i rakt nedstigande led av mina förfäder och den bär historiens tunga börda av fasa och skräck från många livstider. Rädslan för att göra fel. Rädslan för att VARA fel. Rädslan för att bli övergiven. Rädslan för att bli utfryst. Rädslan för övergrepp. Övergreppen som var övergrepp. Övergreppen som inte räknades som övergrepp. Övergreppen som enligt de vuxna och samhällets sätt att se var nödvändiga. Och övergreppen som kanske gick lite av bara farten bara för att någon hade möjligheten.

Rädslan inplanterades tidigt i min kropp. Vid födseln eller innan dess. Långt innan orden kom till mig. Av en mor som var lika skräckslagen hon och som inte hade en aning om vad hon skulle göra med ett nyfött barn. Därför har jag alltid haft svårt att uttrycka rädslan som vuxen. Den kommer ibland ut som okontrollerbara små skrik ur min mun, eller sammanhangslösa ordramsor. Jag skäms och försöker dölja så gott jag kan. Hoppas att ingen ska lägga märke till mina ryckningar eller hur jag ljudlöst rör läpparna och sväljer ljuden. Ibland ropar jag på en mamma som aldrig kom. Ibland ropar jag bara efter kärlek. Varje gång är min röst lika fylld av skräck och vädjan. Mina utbrott utlöses ofta av att jag tror jag gjort något fel, misshagat någon eller att ett minne kommer upp och påminner mig om något. Ibland oklart vad. Rädslan skapar en förgiftad miljö i min kropp och utlöser en kedja av kemiska reaktioner som jag inte heller kan sätta ord på eller vill fördjupa mig i.

Jag har aldrig fått någon diagnos. Själv skulle jag vilja kalla det jag upplever posttraumatisk stress. Inte heller har jag medicinerat. Med läkemedel. Däremot har jag självmedicinerat med alkohol och gått i många sorters terapi. Att jag idag vågar adressera rädslan och utmana den på duell, tackar jag min nykterhet för. Kontakten med lilla Viveka, mitt inre sårade barn, har vänt upp och ner på alla föreställningar. Där jag tidigare gjorde allt i min makt för att hålla undan rädslan och distrahera mig med i stort sett vad som helst annat, orkar jag idag möta skräcken och stanna upp och andas i den. Visst, jag skriker ibland fortfarande. Min kropp håller fortfarande minnen som inte släppt. Men lilla Viveka, som är modigare än den vuxna varianten, uppmuntrar mig ständigt till att ta nya innovativa grepp på min programmerade rädsla och jag följer. Vågar hon, vågar jag.

I dag handlar det om lek, skratt och humor. Om att identifiera programmerad rädsla och att skratta åt den. Kanske inte helt enkelt första gången, men som fungerar bättre och bättre för varje gång man försöker.

För visst är det sant att trollen spricker i ljuset! Eller?

Tror du att den yttre, materiella världen kan lösa problemen i din inre värld?

Det trodde jag länge.

Det var inte förrän hela mitt liv rasade samman som jag tvingades, eller valde, att vända mig inåt mot mig själv och börja utforska vad som hände där. Då hade jag länge försökt fylla tomrummet i mitt hjärta med allt jag kunde komma på, utom just kärlek, som ju var det som hade sin plats precis där. 

Jag tog inte mina egna behov på allvar. Kämpade tappert med att vara duktig, passa in i samhället och ville gärna rädda mina medmänniskor. När inte det fungerade längre blev jag väldigt desillusionerad, men fortsatte att lägga fokus utanför mig själv och stoppade i mig för mycket mat och drack vin för att döva mig. Det gick lika dåligt det. Till slut var jag beroende av alkohol och kunde bara konstatera att den också hade slutat fungera som en distraktion från min smärta.

Efter en lång resa i mitt inre fick jag äntligen mod att möta livet på livets villkor. Jag blev nykter och jag mötte kärleken. Det var inte en prins på en vit springare, som jag tidigare trott. Det var en känslig femåring full av visdom och hyss.

Jag älskar henne, min lilla Viveka. Hon utvecklas och växer och blir tryggare för varje dag, där inne i mitt hjärta. Ibland ber jag henne komma fram och sitta i mitt knä och prata en stund. Jag kanske frågar om hon vill dela med sig av sin klokskap eller så bara hänger vi. Ibland vill hon. Ibland inte.  Vissa dagar vågar hon visa lite av sin sårbarhet och utsatthet. Då håller jag om henne  hårt. Viskar till henne att jag älskar henne. Vyssar. Tröstar. Känner hur hon slappnar av i mitt knä och lägger sitt lilla huvud mot mitt bröst. Ögonblick av intensiv närhet och kärlek. 

Så skapar jag idag min verklighet inifrån och ut. Det fungerar mycket bättre.

Och skulle jag någon dag glömma bort vilket perspektiv jag föredrar kan jag ibland känna som ett knip där bak och höra en ljus stämma i mitt öra viska: ”Du är dryg. Vem tror du att du är? Lägg ner!” Och då lyssnar jag genast.

Så hände det till slut. Jag skrev boken om mitt liv. Jag hade vetat i många år att jag hade en bok inom mig som behövde komma ut innan jag kunde fokusera på annat. Jag ville dela min inre resa, som varit helt livsavgörande. Som skickat ner mig i den djupaste förtvivlan och vanmakt och som plockat upp mig när jag fattat poängen och gjort de förändringar som varit nödvändiga. Kanske kunde det vara till hjälp för någon annan?

Den stora vinsten just nu, förutom att jag rent allmänt fått ett mer harmoniskt och lyckligt liv av att ha uttryckt min sanning, är kontakten med Lilla Viveka, mitt inre barn. Hon piggnade verkligen till under tiden jag skrev och gjorde sig allt oftare påmind. Jag hade varit väldigt rädd för att möta henne, med alla hennes sår och trauma, men det visade sig, när vi väl började prata, att hon många gånger hade en modigare och mer pragmatisk syn på tillvaron än sitt vuxna jag.

Bonusmaterial om Lilla Viveka och hennes resa kommer jag att dela här på bloggen Damjournalen.

Nu finns berättelsen om mitt liv som medberoende och beroende i i boken Handbok för sårade helare. Beställ den i nätbokhandeln eller på bod.se. Du kan också beställa ett signerat exemplar direkt av mig för 100 kr på viveka.eriksson@live.se