Detta är andra delen i berättelsen om min Hjälteresa, min resa mot tillfrisknade från medberoende och beroende. Den första delen, Kallelsen, kan du läsa här under. https://www.vivekaeriksson.se/2019/10/24/hjaltens-resa-del-1-kallelsen/
Berättarmodellen jag använder finns beskriven under fliken Hjältens resa.https://www.vivekaeriksson.se/hjaltens-resa/
2. Prövningar
Alla hinder och prövningar du möter på din hjälteresa förändrar och utvecklar dig. Längs vägen finns dina hjälpare och beskyddare.
En dag träffade jag en gammal vän och hans fru på gatan utanför mitt hem. Han hade blivit nykter alkoholist och när han hörde min historia bjöd han in sig själv på middag. Min vän var jurist och han skulle så småningom företräda mig i en tre år lång vårdnadstvist. Men det visste jag inte då. Istället berättade han att tillhörde en gemenskap av nyktra alkoholister och att det fanns ett program för tillfrisknande. Inte bara för alkoholisterna, utan även för deras anhöriga. Jag häpnade. Att tänka på min före detta man som alkoholist bar mig visserligen emot, han tyckte ju inte själv att han hade några problem, men återigen visste jag, utan förbehåll vad jag måste göra. Jag bad jag min arbetsgivare att betala en familjevecka på ett behandlingshem till mig. Jag åkte dit och efter det skulle mitt liv aldrig bli sig likt igen. Jag passerade tröskeln till en ny värld där lögner och självbedrägeri inte längre hade någon given plats.
Plötsligt såg jag världen med nya ögon. Jag förstod sammanhanget mellan min barndom och mina val av män. Jag förstod till och med att valet av mitt yrke var påverkat av att jag var uppvuxen med alkoholism och störda känslomässiga relationer. Mitt tvångsmässiga hjälpande, som nästan fört mig jorden runt i jakt på situationer som jag tyckte behövde lösas, fick en förklaring. Jag grät och förbannade mitt liv, min uppväxt och mina föräldrar. Men jag förstod. Mitt liv fick ett sammanhang och en mening.
Uppvaknandet blev dramatiskt. Jag vägrade lämna ut barnen till deras pappa när han skulle hämta dem full. Jag begärde egen vårdnad. Jag började gå i en gemenskap för vuxna barn till alkoholister och jag började samtidigt i terapi. Det kändes som något eller någon öppnat mig och jag kunde inte riktigt kontrollera vem jag var eller vad jag gjorde.
Vårdnadstvisten var plågsam. Jag var besatt av tanken på att få rätt. Överallt mötte jag skepsis. Min före detta man hade inte varit på någon behandling och hans sjukdom fanns inte i några journaler. Jag tvekade hela tiden själv, men gav aldrig upp. Jag löpte gatlopp hos forna socialsekreterarkollegor. Begärde stöd för barnen i Maskrosgrupper. Utreddes i Familjevården. Började vantrivas på mitt jobb, som inte längre gav mig något, men vågade inte sluta när det pågick en utredning. Som en konsekvens av mina nya insikter försökte jag ta hand om mig själv bättre. Slutade röka. Gick upp i vikt istället. Hemligt tacksam för att jag tappade intresset för sex och relationer. 1997 fick jag egen vårdnad. Jag slutade nästan omedelbart mitt arbete och började utbilda mig till terapeut.
Men prövningarna skulle fortsätta. Jag hade lämnat nästan alla mina forna vänner. Det var svårt för mig att förklara vad som hänt. I min gamla familjs ögon kände jag mig fortfarande misslyckad som inte lyckats ”hålla ihop mitt äktenskap”, som alla andra alkoholistfruar före mig hade gjort. Jag hade ännu inte någon ny identitet. Terapin och arbetet i min självhjälpsgrupp pågick för fullt. Mina barn mådde bra. Men jag var inte lycklig alls.
2001 dog mina barns far i sin beroendesjukdom. Jag tänkte när jag fick meddelandet att då hade jag haft rätt i alla fall. Osäker som jag fortfarande var på om mina upplevelser var verkliga eller inte. Här inleddes sedan den värsta perioden i mitt liv. Min dotter blev sjuk.