november 2019

Detta är tredje delen i berättelsen om min Hjälteresa, min resa mot tillfrisknade från medberoende och beroende. Den första delen, Kallelsen, kan du läsa här under. https://www.vivekaeriksson.se/2019/10/24/hjaltens-resa-del-1-kallelsen/

Berättarmodellen jag använder finns beskriven under fliken Hjältens resa.https://www.vivekaeriksson.se/hjaltens-resa/

3.Döden

Vid en punkt på din hjälteresa kommer du att uppslukas av mörkret och tvingas kliva ner i underjorden. Döden kan ha många ansikten.

Utan mina hjälpare hade jag aldrig klarat mig. Min terapeut, mina vänner i min självhjälpsgrupp, överallt hade jag stöd. Ändå blev min dotters sjukdom vägen ner till den djupaste förtvivlan och svårmod jag någonsin upplevt. Hon skulle fylla fjorton när hennes pappa dog. Hon försökte bära skulden. Började missbruka och skada sig själv. Jag hade lärt mig att släppa taget om vuxna människor som själva var ansvariga för sina handlingar. Men hur gjorde man med ett barn? Ett barn kunde man inte släppa. Hur höll man kvar och visade på trygghet och lugn.  Jag visste inte. Jag hade aldrig fått uppleva det själv.

En stor vagel på mitt högra ögonlock gjorde mig enögd. Inga antibiotikakurer, inte ens de mest kraftfulla, rådde på infektionen. Jag jagade runt bland kuratorer och skolfröknar med mitt vanställda ansikte och krävde rättvisa och engagemang för min dotter och mötte lite eller ingen förståelse. Jag fyllde fickorna med stenar och åkte ut till mina morföräldrars minneslund och tömde ut allt. En sten för varje oförrätt. Ingenting hjälpte. Inte förrän det en dag, precis som i sagorna, trädde in en ny hjälpare på min väg. Jag ska hjälpa dig, sa han, men då får du hålla dig borta så mycket du kan i ett år och lita på att din dotter kan växa utan dig. Jag lydde rådet och miraklet skedde.

Musiken blev vägen tillbaka till livet för henne. Destruktivitet vändes till kreativitet. Depression till expression. Att ta ansvar för en konstnärlig process innebar fokus och lyhördhet. Inget av det kunde frambringas i ett tillstånd av apati. Hennes dagar fylldes med en ny mening och nya vänner. Året i Rädda Barnens musikprojekt blockerade vägen över stupet. Hon började leva. Jag började andas igen.

Idag, nästan 20 år senare, när jag skriver detta vill jag inte gå tillbaka ner i känslan av död för att kunna beskriva den. Den är inget självändamål. Istället vill jag hylla livet.  Men döden står för att något tar slut. På denna hjälteresa hade jag nått min botten.

Men beroendesjukdomen släppte inte sitt grepp. Varken om henne eller mig.

Detta är andra delen i berättelsen om min Hjälteresa, min resa mot tillfrisknade från medberoende och beroende. Den första delen, Kallelsen, kan du läsa här under. https://www.vivekaeriksson.se/2019/10/24/hjaltens-resa-del-1-kallelsen/

Berättarmodellen jag använder finns beskriven under fliken Hjältens resa.https://www.vivekaeriksson.se/hjaltens-resa/

2. Prövningar

Alla hinder och prövningar du möter på din hjälteresa förändrar och utvecklar dig. Längs vägen finns dina hjälpare och beskyddare.

En dag träffade jag en gammal vän och hans fru på gatan utanför mitt hem. Han hade blivit nykter alkoholist och när han hörde min historia bjöd han in sig själv på middag. Min vän var jurist och han skulle så småningom företräda mig i en tre år lång vårdnadstvist. Men det visste jag inte då. Istället berättade han att tillhörde en gemenskap av nyktra alkoholister och att det fanns ett program för tillfrisknande. Inte bara för alkoholisterna, utan även för deras anhöriga. Jag häpnade. Att tänka på min före detta man som alkoholist bar mig visserligen emot, han tyckte ju inte själv att han hade några problem, men återigen visste jag, utan förbehåll vad jag måste göra. Jag bad jag min arbetsgivare att betala en familjevecka på ett behandlingshem till mig. Jag åkte dit och efter det skulle mitt liv aldrig bli sig likt igen. Jag passerade tröskeln till en ny värld där lögner och självbedrägeri inte längre hade någon given plats.

Plötsligt såg jag världen med nya ögon. Jag förstod sammanhanget mellan min barndom och mina val av män. Jag förstod till och med att valet av mitt yrke var påverkat av att jag var uppvuxen med alkoholism och störda känslomässiga relationer. Mitt tvångsmässiga hjälpande, som nästan fört mig jorden runt i jakt på situationer som jag tyckte behövde lösas, fick en förklaring. Jag grät och förbannade mitt liv, min uppväxt och mina föräldrar. Men jag förstod. Mitt liv fick ett sammanhang och en mening. 

Uppvaknandet blev dramatiskt. Jag vägrade lämna ut barnen till deras pappa när han skulle hämta dem full. Jag begärde egen vårdnad. Jag började gå i en gemenskap för vuxna barn till alkoholister och jag började samtidigt i terapi. Det kändes som något eller någon öppnat mig och jag kunde inte riktigt kontrollera vem jag var eller vad jag gjorde.

Vårdnadstvisten var plågsam. Jag var besatt av tanken på att få rätt. Överallt mötte jag skepsis. Min före detta man hade inte varit på någon behandling och hans sjukdom fanns inte i några journaler. Jag tvekade hela tiden själv, men gav aldrig upp. Jag löpte gatlopp hos forna socialsekreterarkollegor. Begärde stöd för barnen i Maskrosgrupper. Utreddes i Familjevården. Började vantrivas på mitt jobb, som inte längre gav mig något, men vågade inte sluta när det pågick en utredning. Som en konsekvens av mina nya insikter försökte jag ta hand om mig själv bättre. Slutade röka. Gick upp i vikt istället. Hemligt tacksam för att jag tappade intresset för sex och relationer. 1997 fick jag egen vårdnad. Jag slutade nästan omedelbart mitt arbete och började utbilda mig till terapeut.

Men prövningarna skulle fortsätta. Jag hade lämnat nästan alla mina forna vänner. Det var svårt för mig att förklara vad som hänt. I min gamla familjs ögon kände jag mig fortfarande misslyckad som inte lyckats ”hålla ihop mitt äktenskap”, som alla andra alkoholistfruar före mig hade gjort. Jag hade ännu inte någon ny identitet. Terapin och arbetet i min självhjälpsgrupp pågick för fullt. Mina barn mådde bra. Men jag var inte lycklig alls.

2001 dog mina barns far i sin beroendesjukdom. Jag tänkte när jag fick meddelandet att då hade jag haft rätt i alla fall. Osäker som jag fortfarande var på om mina upplevelser var verkliga eller inte. Här inleddes sedan den värsta perioden i mitt liv. Min dotter blev sjuk.