Hjältens resa del 3. Döden

Detta är tredje delen i berättelsen om min Hjälteresa, min resa mot tillfrisknade från medberoende och beroende. Den första delen, Kallelsen, kan du läsa här under. https://www.vivekaeriksson.se/2019/10/24/hjaltens-resa-del-1-kallelsen/
Berättarmodellen jag använder finns beskriven under fliken Hjältens resa.https://www.vivekaeriksson.se/hjaltens-resa/
3.Döden
Vid en punkt på din hjälteresa kommer du att uppslukas av mörkret och tvingas kliva ner i underjorden. Döden kan ha många ansikten.
Utan mina hjälpare hade jag aldrig klarat mig. Min terapeut, mina vänner i min självhjälpsgrupp, överallt hade jag stöd. Ändå blev min dotters sjukdom vägen ner till den djupaste förtvivlan och svårmod jag någonsin upplevt. Hon skulle fylla fjorton när hennes pappa dog. Hon försökte bära skulden. Började missbruka och skada sig själv. Jag hade lärt mig att släppa taget om vuxna människor som själva var ansvariga för sina handlingar. Men hur gjorde man med ett barn? Ett barn kunde man inte släppa. Hur höll man kvar och visade på trygghet och lugn. Jag visste inte. Jag hade aldrig fått uppleva det själv.
En stor vagel på mitt högra ögonlock gjorde mig enögd. Inga antibiotikakurer, inte ens de mest kraftfulla, rådde på infektionen. Jag jagade runt bland kuratorer och skolfröknar med mitt vanställda ansikte och krävde rättvisa och engagemang för min dotter och mötte lite eller ingen förståelse. Jag fyllde fickorna med stenar och åkte ut till mina morföräldrars minneslund och tömde ut allt. En sten för varje oförrätt. Ingenting hjälpte. Inte förrän det en dag, precis som i sagorna, trädde in en ny hjälpare på min väg. Jag ska hjälpa dig, sa han, men då får du hålla dig borta så mycket du kan i ett år och lita på att din dotter kan växa utan dig. Jag lydde rådet och miraklet skedde.
Musiken blev vägen tillbaka till livet för henne. Destruktivitet vändes till kreativitet. Depression till expression. Att ta ansvar för en konstnärlig process innebar fokus och lyhördhet. Inget av det kunde frambringas i ett tillstånd av apati. Hennes dagar fylldes med en ny mening och nya vänner. Året i Rädda Barnens musikprojekt blockerade vägen över stupet. Hon började leva. Jag började andas igen.
Idag, nästan 20 år senare, när jag skriver detta vill jag inte gå tillbaka ner i känslan av död för att kunna beskriva den. Den är inget självändamål. Istället vill jag hylla livet. Men döden står för att något tar slut. På denna hjälteresa hade jag nått min botten.
Men beroendesjukdomen släppte inte sitt grepp. Varken om henne eller mig.