Hjältens resa del 1. Kallelsen

Jag hade aldrig kommit hem om jag inte lärt mig tyda tecknen. 
Det är min största gåva.

Om du tror att du gått vilse och inte vet vilken riktning ditt liv ska ta; titta då efter de små tecknen. En sång eller en dröm. Kanske bara en vit fjäder.  Igenkänningen bor i hjärtat och i magen och du vet direkt om det är till dig. 

Du vet fortfarande inte vart du ska gå. Det spelar ingen roll. 

För ett ögonblick är du hemma och det är allt som betyder något.

Måste jag vänta länge med att komma hem, undrar du kanske. Svaret är självklart. Givetvis inte. Men du måste hinna gå vilse. Rejält vilse. I den djupaste skogen. Annars hittar du inte de magiska stigarna som leder dig till nytt liv.

Hur vet jag att jag kommit hem, kanske du undrar vidare och jag svarar; den dagen fåglarna sjunger bara för dig och solen kittlar i din nacke. Den dagen är du hemma i din boning och allt är frid.

Låter det kryptiskt? Det är det inte. Vägen är enkel men svår att förstå. Ett steg i taget. Ingen brådska. Inga krav. Inte göra. Ta emot. Andas. En dag är du framme och då är allt försent. Eller för tidigt. Eller förbi. Det spelar ingen roll.

Min resa har varit lång. Jag har gett upp många gånger. För varje gång har jag kommit en bit på väg.

Nu har jag frid.
Så här berättar jag om min resa

1. Kallelsen

Det finns en resa som bara du kan ge dig ut på och det finns drakar bara du kan bekämpa. Vågar du lyssna till livets lockrop och följa dina drömmar?

Jag levde ett vanligt liv med jobb och familj.

Min berättelse börjar när jag fick höra att det fanns en kvinna som ledde drop-in meditationer två gator ifrån där jag bodde. Jag minns inte längre vem jag hörde det av först, men jag vet att jag fick höra det av tre olika personer. Helt oberoende av varandra. Direkt grep en otyglad längtan tag i mig. Jag hade aldrig mediterat förut. Ändå visste jag att det var dit jag måste gå.

Året var 1993 och jag var gift och hade två små barn. Min man hade passerat alla gränser för festande och socialt umgänge med alkohol som han haft när vi träffades och han sjönk längre och längre ner i ett rus av hemkörd sprit och hasch. Jag jobbade som socialsekreterare, försökte hålla fasaden och mitt liv blev mer och mer ohanterligt. Jag visste sällan om jag vågade lämna barnen ensamma med sin pappa på kvällarna och det var otänkbart för mig att anmäla mig till en kurs eller för den delen betala en kursavgift. En drop-in meditation som jag inte behövde boka i förväg och som kostade 50 kronor gången var precis vad jag kunde klara. Jag svarade på kallelsen och började meditera. 

Några månader senare var jag skild. Den morgonen jag bad min man flytta såg jag skammen och lättnaden i hans ögon och han försvann direkt.

Berättelsen kunde vara slut här. Det är den inte. Vad jag inte visste då var att detta var inledningen till en resa som skulle föra mig långt ut på okänt vatten. En inre resa med väldiga prövningar, som till slut skulle ge mig livet tillbaka i en ny och bättre version.

Jag mådde inte bättre. Orsaken till problemen, som jag såg det, var borta, men jag skapade hela tiden själv nya. Ständigt på jakt efter kaos slutade jag att meditera. Festade så fort jag fick möjlighet. Men resan hade börjat och det fanns ingen väg tillbaka. Jag skulle få hjälp.