Tre fotografier

Jag vill berätta om några bilder jag hittade i min byrå för ett par månader sedan. För många år sedan lade jag bilderna i ett kuvert och stoppade undan dem på ett säkert ställe. Jag ville inte bli av med dem. Resultatet blev som det brukar bli när jag lägger saker på ett ”säkert” ställe. Jag hittade dem inte igen. Många år gick. Ibland när jag blev riktigt ledsen och längtade efter bilderna kunde jag riva ut alla foto ur fotolåderna, söka igenom alla pärmar och böcker och gå upp på vinden och tömma alla gamla skokartonger med minnen. Men ingenstans hittade jag vad jag sökte. Till slut accepterade jag att de var försvunna och att jag inte kunde göra något åt saken. Så kom då den dagen för inte så länge sedan när jag skulle sortera i min strumplåda. Jag lyfte ut den stora tunga lådan ur byrån och plötsligt såg jag en orange kuvertflik sticka fram bakom lådan ovanför. Utan att riktigt tro mina ögon drog jag försiktigt i fliken och fram kom ett stort orange fotokuvert som jag inte sett på länge. Med darrande fingrar öppnade jag det, och ja, ni har redan förstått, där inne i kuvertet låg bilderna. Det var tre fotografier av mig från 1971. Då var jag 14 år. Här är berättelsen om dessa bilder:

Jag blev vuxen tidigt. När jag var fem år fick jag börja ta pianolektioner. Jag lekte aldrig med de andra barnen på gården. Istället läste jag och spelade piano. Mitt huvud var fullt av fantasier och i mina tankar var jag alltid lång borta från den trånga tvårumslägenhet jag bodde i med mina morföräldrar.

Jag brottades med ett ständigt dilemma. Den människa som min mormor och morfar sa var min mamma och som älskade och längtade efter mig så mycket varken såg eller hörde mig utan var fullt upptagen med sitt eget liv och sitt eget drama. Och vad värre var – när hon väl kom nära mig ryggade jag alltid tillbaka av hennes lukt och jag tyckte hon sa konstiga saker. Vad jag inte förstod var vad det var som var så speciellt bra med detta och varför jag en dag skulle flytta hem till henne när ingen av oss egentligen var intresserade av den andra.

Varje morgon vaknade jag med mina antenner utfällda. Var lurade katastrofen idag? Var det idag jag skulle flytta? Skulle min mamma hämta mig idag? Bara i min fantasivärld var jag trygg. Där var jag kung och drottning samtidigt och kunde bestämma allt över mig själv och min omgivning. Hur det fungerade i den riktiga världen kunde jag inte förstå.

På något sätt gick åren och jag hittade ett sätt att överleva på som var både praktiskt och ganska tillfredsställande. Jag blev duktig i skolan. Spelade piano på alla skolavslutningar och hade nästan bara femmor i betygen. Det var mycket lätt för mig. Jag behövde i stort sett inte plugga alls. Istället hade jag näsan över alla flickböcker och äventyrsböcker och allt som kunde sträckläsas och läsas om flera gånger.

På många sätt minns jag dessa år med glädje. Det blev aldrig någon flytt till mamma. Det var en fungerande tid i mitt liv.

Men säg den glädje som varar. Långsamt började min kropp förändras och nya intressen föddes. Sextiotalet tog slut och ett nytt decennium tog vid. Utan att förstå vad som skedde drogs jag med i en våg av förändring och protester. Jag klippte av mitt långa hår. Blev aktiv i skolans elevråd. Intresserade mig för Vietnamkriget och kände hur rebellen inom mig fick luft och började växa. En dag ställdes allt på sin spets när förälskelsen drabbade mig. Han var 19 år och kompis med min klasskamrats storebror. Jag var 14 och gick i åttan.

Kärleken var skör och vacker. Han var erfaren och hade legat med sju tjejer. Jag var oskuld och förstod inte vad som förväntades av mig eller ens varför. Han fotograferade hela tiden. Hans Nikon hängde alltid om halsen på honom. Sällan har jag känt mig så sedd som under den tiden. Det var en omtumlande upplevelse.

Några månader senare var förhållandet över. Han flyttade till Stockholm och började på Christer Strömholms fotoskola. Jag började nian. Mitt hjärta var krossat. Jag tog hans brev och foto och la i en eldfast form i köket och eldade upp dem. 

Bilderna till denna berättelse var allt som blev över.

När jag svalde min morfars sömntabletter var det inte för att jag ville dö. Jag ville bara komma bort. Jag blev naturligtvis påkommen och alla tabletter försvann sedan utom räckhåll för mig. Jag tänker ibland på den lilla Viveka som var så förtvivlad. Hon gjorde sitt bästa för att förstå och överleva. Jag älskar henne så.