oktober 2019

Jag hade aldrig kommit hem om jag inte lärt mig tyda tecknen. 
Det är min största gåva.

Om du tror att du gått vilse och inte vet vilken riktning ditt liv ska ta; titta då efter de små tecknen. En sång eller en dröm. Kanske bara en vit fjäder.  Igenkänningen bor i hjärtat och i magen och du vet direkt om det är till dig. 

Du vet fortfarande inte vart du ska gå. Det spelar ingen roll. 

För ett ögonblick är du hemma och det är allt som betyder något.

Måste jag vänta länge med att komma hem, undrar du kanske. Svaret är självklart. Givetvis inte. Men du måste hinna gå vilse. Rejält vilse. I den djupaste skogen. Annars hittar du inte de magiska stigarna som leder dig till nytt liv.

Hur vet jag att jag kommit hem, kanske du undrar vidare och jag svarar; den dagen fåglarna sjunger bara för dig och solen kittlar i din nacke. Den dagen är du hemma i din boning och allt är frid.

Låter det kryptiskt? Det är det inte. Vägen är enkel men svår att förstå. Ett steg i taget. Ingen brådska. Inga krav. Inte göra. Ta emot. Andas. En dag är du framme och då är allt försent. Eller för tidigt. Eller förbi. Det spelar ingen roll.

Min resa har varit lång. Jag har gett upp många gånger. För varje gång har jag kommit en bit på väg.

Nu har jag frid.
Så här berättar jag om min resa

1. Kallelsen

Det finns en resa som bara du kan ge dig ut på och det finns drakar bara du kan bekämpa. Vågar du lyssna till livets lockrop och följa dina drömmar?

Jag levde ett vanligt liv med jobb och familj.

Min berättelse börjar när jag fick höra att det fanns en kvinna som ledde drop-in meditationer två gator ifrån där jag bodde. Jag minns inte längre vem jag hörde det av först, men jag vet att jag fick höra det av tre olika personer. Helt oberoende av varandra. Direkt grep en otyglad längtan tag i mig. Jag hade aldrig mediterat förut. Ändå visste jag att det var dit jag måste gå.

Året var 1993 och jag var gift och hade två små barn. Min man hade passerat alla gränser för festande och socialt umgänge med alkohol som han haft när vi träffades och han sjönk längre och längre ner i ett rus av hemkörd sprit och hasch. Jag jobbade som socialsekreterare, försökte hålla fasaden och mitt liv blev mer och mer ohanterligt. Jag visste sällan om jag vågade lämna barnen ensamma med sin pappa på kvällarna och det var otänkbart för mig att anmäla mig till en kurs eller för den delen betala en kursavgift. En drop-in meditation som jag inte behövde boka i förväg och som kostade 50 kronor gången var precis vad jag kunde klara. Jag svarade på kallelsen och började meditera. 

Några månader senare var jag skild. Den morgonen jag bad min man flytta såg jag skammen och lättnaden i hans ögon och han försvann direkt.

Berättelsen kunde vara slut här. Det är den inte. Vad jag inte visste då var att detta var inledningen till en resa som skulle föra mig långt ut på okänt vatten. En inre resa med väldiga prövningar, som till slut skulle ge mig livet tillbaka i en ny och bättre version.

Jag mådde inte bättre. Orsaken till problemen, som jag såg det, var borta, men jag skapade hela tiden själv nya. Ständigt på jakt efter kaos slutade jag att meditera. Festade så fort jag fick möjlighet. Men resan hade börjat och det fanns ingen väg tillbaka. Jag skulle få hjälp.

Jag vill berätta om några bilder jag hittade i min byrå för ett par månader sedan. För många år sedan lade jag bilderna i ett kuvert och stoppade undan dem på ett säkert ställe. Jag ville inte bli av med dem. Resultatet blev som det brukar bli när jag lägger saker på ett ”säkert” ställe. Jag hittade dem inte igen. Många år gick. Ibland när jag blev riktigt ledsen och längtade efter bilderna kunde jag riva ut alla foto ur fotolåderna, söka igenom alla pärmar och böcker och gå upp på vinden och tömma alla gamla skokartonger med minnen. Men ingenstans hittade jag vad jag sökte. Till slut accepterade jag att de var försvunna och att jag inte kunde göra något åt saken. Så kom då den dagen för inte så länge sedan när jag skulle sortera i min strumplåda. Jag lyfte ut den stora tunga lådan ur byrån och plötsligt såg jag en orange kuvertflik sticka fram bakom lådan ovanför. Utan att riktigt tro mina ögon drog jag försiktigt i fliken och fram kom ett stort orange fotokuvert som jag inte sett på länge. Med darrande fingrar öppnade jag det, och ja, ni har redan förstått, där inne i kuvertet låg bilderna. Det var tre fotografier av mig från 1971. Då var jag 14 år. Här är berättelsen om dessa bilder:

Jag blev vuxen tidigt. När jag var fem år fick jag börja ta pianolektioner. Jag lekte aldrig med de andra barnen på gården. Istället läste jag och spelade piano. Mitt huvud var fullt av fantasier och i mina tankar var jag alltid lång borta från den trånga tvårumslägenhet jag bodde i med mina morföräldrar.

Jag brottades med ett ständigt dilemma. Den människa som min mormor och morfar sa var min mamma och som älskade och längtade efter mig så mycket varken såg eller hörde mig utan var fullt upptagen med sitt eget liv och sitt eget drama. Och vad värre var – när hon väl kom nära mig ryggade jag alltid tillbaka av hennes lukt och jag tyckte hon sa konstiga saker. Vad jag inte förstod var vad det var som var så speciellt bra med detta och varför jag en dag skulle flytta hem till henne när ingen av oss egentligen var intresserade av den andra.

Varje morgon vaknade jag med mina antenner utfällda. Var lurade katastrofen idag? Var det idag jag skulle flytta? Skulle min mamma hämta mig idag? Bara i min fantasivärld var jag trygg. Där var jag kung och drottning samtidigt och kunde bestämma allt över mig själv och min omgivning. Hur det fungerade i den riktiga världen kunde jag inte förstå.

På något sätt gick åren och jag hittade ett sätt att överleva på som var både praktiskt och ganska tillfredsställande. Jag blev duktig i skolan. Spelade piano på alla skolavslutningar och hade nästan bara femmor i betygen. Det var mycket lätt för mig. Jag behövde i stort sett inte plugga alls. Istället hade jag näsan över alla flickböcker och äventyrsböcker och allt som kunde sträckläsas och läsas om flera gånger.

På många sätt minns jag dessa år med glädje. Det blev aldrig någon flytt till mamma. Det var en fungerande tid i mitt liv.

Men säg den glädje som varar. Långsamt började min kropp förändras och nya intressen föddes. Sextiotalet tog slut och ett nytt decennium tog vid. Utan att förstå vad som skedde drogs jag med i en våg av förändring och protester. Jag klippte av mitt långa hår. Blev aktiv i skolans elevråd. Intresserade mig för Vietnamkriget och kände hur rebellen inom mig fick luft och började växa. En dag ställdes allt på sin spets när förälskelsen drabbade mig. Han var 19 år och kompis med min klasskamrats storebror. Jag var 14 och gick i åttan.

Kärleken var skör och vacker. Han var erfaren och hade legat med sju tjejer. Jag var oskuld och förstod inte vad som förväntades av mig eller ens varför. Han fotograferade hela tiden. Hans Nikon hängde alltid om halsen på honom. Sällan har jag känt mig så sedd som under den tiden. Det var en omtumlande upplevelse.

Några månader senare var förhållandet över. Han flyttade till Stockholm och började på Christer Strömholms fotoskola. Jag började nian. Mitt hjärta var krossat. Jag tog hans brev och foto och la i en eldfast form i köket och eldade upp dem. 

Bilderna till denna berättelse var allt som blev över.

När jag svalde min morfars sömntabletter var det inte för att jag ville dö. Jag ville bara komma bort. Jag blev naturligtvis påkommen och alla tabletter försvann sedan utom räckhåll för mig. Jag tänker ibland på den lilla Viveka som var så förtvivlad. Hon gjorde sitt bästa för att förstå och överleva. Jag älskar henne så.