Transformation genom försoning

Transformation genom försoning Foto: Daniel Ureke

Carina Halvardsson gick hem på järnvägsspåret med en tyst önskan att tåget skulle komma och köra över henne. Hon var 10 år och polisen hade precis ringt hem till hennes föräldrar och berättat att hon snattat ett choklad i affären. Minnet av den förfärliga dagen kom upp nästan 45 år senare i hennes arbete med reparativ rättvisa i den ideella organisationen Försoningsgruppen.

Jag har precis slutat mitt heltidsarbete som lärare och plötsligt fått tid att återknyta till gamla bekantskaper. Carinas arbete med Försoningsgruppen intresserar mig. Hur försonas man med sig själv efter att ha begått ett brott? Är det ens möjligt? Har det någon betydelse? Och varför arbetar vi i så fall inte mer med detta?

Reparativ rättvisa

Pollsmoorefängelset i Kapstaden 2017. Carina Halvardsson längst till höger.

Vi sitter i mitt vardagsrum en vacker septemberdag och äter äpplekaka med vaniljsås och pratar. Historien om Försoningsgruppens tillkomst startade långt från denna idyll, närmare bestämt i Pollsmoorfängelset i Kapstaden, Sydafrika och har sin bakgrund i Nelson Mandelas arbete för försoning och Sannings- och försoningskommissionen ledd av Desmond Tutu. Den svenska prästen Ulrica Fritzson besökte fängelset ett flertal gånger, kom i kontakt med deras Försoningsprogram och skrev sin avhandling om skuld och värdefrågor. Tillsammans med företrädare från polismyndigheten, kyrkan, kriminalvården, medlingsverksamheten och behandlingshem i Malmö arbetade hon sedan med att översätta programmet till svenska förhållanden. Carina med sin bakgrund både inom kriminalvården och som kroppsterapeut och alternativmedicinare kom i kontakt med programmet och blev genast fascinerad.

  • Du är ordförande i Försoningsgruppen sedan ett par år tillbaka nu, Carina. Vad är det ni gör egentligen?
  • Vi är ett team på åtta till tio personer som arbetar inne på olika anstalter med en grupp intagna under sex dagar. Vi har ett program där gruppaktiviteter varvas med enskilt arbete i syfte att den intagne ska berätta om sitt brott, se skadorna och vem som skadats och till slut orka stå kvar i känslorna både hos sig själv och dem man skadat. Försoning är en process och tar tid. 
  • Ska man inte försonas med brottsoffret?
  • Det tar tid. Inte under denna första vecka. Då handlar det om att förbereda förövaren för att stå i sanning, ansvar och erkännande. Under den sjätte dagen träffar de också någon av sina egna anhöriga. En grupp som vanligtvis får väldigt lite uppmärksamhet, men som kan lida väldigt mycket.
  • Varför riktas så mycket uppmärksamhet mot förövaren och inte mot offret?
  • De brottsutsattas behov är utgångspunkten och får aldrig förringas. Den reparativa rättvisan uppmärksammar alla som skadas av ett brott. Även förövaren skadas. I den reparativa rättvisan är utgångspunkten att den som vållat skadan ska reparera den genom att ta ansvar för sin handling, erkänna och gottgöra den som skadats till skillnad från i den retributiva rättvisan där det enbart handlar om straffskalor. 

”Jag kände mig som en människa”

Carina Halvardsson är kroppsterapeut och alternativmedicinare. Foto: Karin Oddner
  • Är det möjligt att försonas med sig själv efter att ha begått ett allvarligt brott?
  • Jag kan bara berätta vad jag har varit med om; och ja, jag tror det. Om jag tar ansvar, vill förändra och inte vill göra om de här handlingarna igen så är jag inte offer för omständigheter. Den som har blivit skadad kan lämna det ifrån sig. Inte tänka ”Skulle jag ha kunnat göra på ett annat sätt?” ”Om jag valt en annan väg kanske det aldrig hade hänt”. Förövaren tar fullt ansvar för sina handlingar.
  • Vad händer med de anhöriga?
  • Förövaren får i första hand möta sina egna anhöriga som också skadats. Det betyder oerhört mycket för dem. Kanske det är första gången de får höra sanningen från sin son, dotter, bror, syster eller make, maka. Under veckan bjuder vi också in någon som varit utsatt för ett brott som delar med sig av sina upplevelser och erfarenheter. Vid ett tillfälle hade vi besök av en kvinna vars dotter blivit mördad 12 år tidigare. För henne var det första gången hon berättade om sina känslor. Trots att just hennes dotters förövare inte fanns i rummet väckte hennes berättelse starka känslor hos alla. Efter hon berättat färdigt var hennes lättnad uppenbar och hon tog alla i famn en och en och tilltalade dem med deras namn. ”Jag kände mig som en människa”, var en av kommentarerna efteråt. ”Jag kände mig som en människa, trots att jag tagit livet av en annan.” 
  • Kan detta vara en väg till varaktig förändring och varför arbetar vi i så fall inte mer på det här sättet?
  • Försoningsgruppens arbete ligger inom ramen för Kriminalvårdens uppdrag som innebär att man ska komma ”bättre ut” än man kom in. Vi hoppas ju naturligtvis på mer pengar så att vi ska kunna hålla fler grupper. Idag är mycket av vårt arbete ideellt och det är inte hållbart i längden. Den 11/11 kommer försoningsprogrammets grundare från Sydafrika och håller en utbildningsdag tillsammans med oss för personer inom socialtjänst, rättsvård och Kriminalvård. Då hoppas vi på mycket uppmärksamhet från media och att arbetet ska bli synligt för fler i samhället.

Kakan är uppäten och kaffet kallt. Jag tittar på Carina och tänker på hennes berättelse om hur hon gick hem på järnvägsspåren och hoppades att tåget skulle komma och köra över henne så hon kunde få dö. Om ett litet barn kan känna så för en bit stulen choklad, vad kan då hända med våra känslor som vuxna om vi inte bearbetar dem?

  • Carina, vad skulle du vilja säga till den lilla Carina som kände så mycket skuld och skam över att hon snattat?

Svaret kommer utan tvekan och är kort och koncist:

  • Säg vad du behöver. 

Läs mer om försoningsgruppens arbete: https://www.forsoningsgruppen.com/?fbclid=IwAR23gwbvh-WmGBvpFkYII4YNDHw1gw8DdH_twvDdrkuuwwiLSXZo3Tyv0B0

”Att försonas handlar inte om att låtsas att saker och ting är annorlunda än de är. Det är inte att klappa varandra på axeln och blunda för felsteg. Verklig försoning avslöjar det avskyvärda, skymfen, smärtan, förnedringen och sanningen. Det är ett riskabelt företag, men till sist är det mödan värt, för att ta itu med den verkliga situationen bidrar till sist till att åstadkomma verkligt helande.” -Desmond Tutu

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.