Månad: augusti 2019

Från gay till trans – Mia-Jonas Pluntemans transformerande resa

Mia-Jonas Plunteman
Foto: Daniel Ureke

Den första som hör av sig när jag har lagt ut Nya Damjournalen är Mia-Jonas Plunteman. ”Det skulle vara riktigt kul att träffas igen och kanske göra om intervjun, fast nu som feminin transkille som ska bli shemale”, skriver hon. Ja, jag är på. Eftersom transformerande berättelser handlar just om modiga människor som vågar förändra sig inifrån och ut kan jag inte tänka mig någon bättre person än Mia-Jonas att inleda intervjuerna med. Jag frågar Hannah och Daniel om de vill följa med och fota och filma lite och en varm augustifredag möts vi upp i Lund.

Mia-Jonas kommer lite sent med andan i halsen. Hon är fräscht klädd i en ljus sommarblommig tunika. Håret är kastanjefärgat och klippt i en snygg pagefrisyr. I öronen sitter stora silverringar. Hela hon utstrålar lugn och säkerhet och det känns som det var igår vi träffades senast och inte för fem år sedan. Hannah och Daniel har ännu inte kommit, men Mia-Jonas och jag sätter oss och börjar prata direkt.

  • När börjar och slutar en resa?

Jag ställer frågan tyst för mig själv innan jag börjar skriva. Förra gången jag intervjuade Mia-Jonas Plunteman var sommaren 2014. Då hette hon Jonas Plunteman. Sedan 2015 heter hon Mia-Jonas Plunteman. Står svaren att finna hos Skatteverket eller på bestämda datum? Den 5 juni 2015 är ett viktigt datum, säger Mia-Jonas när jag frågar, men vi kan gå igenom min resa i stora drag först, fortsätter hon, och sedan kan vi gå tillbaka och fördjupa oss. OK säger jag. Hon har rätt. Det är många begrepp som måste redas ut för mig som inte är hemma i HBTQ+ världen och jag vill gärna förstå hur en shemale blir till.

”När börjar och slutar en resa?”
Foto: Daniel Ureke

2007 kommer Jonas Svensson ut som homosexuell. Ungefär samtidigt börjar han läsa in sin behörighet till högskolestudier på Sundsgårdens folkhögskola. Studierna går bra. Jonas blommar upp och börjar söka sin nya identitet och byter Svensson mot Plunteman. Men 2011 är han med om ett rån i sitt arbete i kassan på Biltema. De svartklädda rånarna står med en yxa 5 cm från huvudet på honom. Rånet utlöser en livskris.

  • Jag stängde igen mitt inre. Satte upp ett galler och låste med många lås. Sedan kastade jag bort nycklarna. Tänk dig att du befinner dig på havet. Mitt ute mellan Helsingborg och Helsingör och du kan inte nå land. Varken den ena sidan eller den andra. Så var det för mig. Den ros som hade börjat blomma inom mig vissnade ner och tappade sina blad. Det tog många år att bearbeta stressen efter rånet, men till slut kunde jag i alla fall inte hålla tillbaka frågan ”är du transperson?” Länge var svaret ”nej jag är bög”, Samtidigt började kroppen säga ifrån på ett sätt den inte gjort tidigare. Jag fick ont och blev senare diagnosticerad med fibromyalgi.
  • Du hade haft värk länge?
  • Ja, i olika delar av kroppen. Jag har skolios. Kanske också rånet delvis bidrog till att utlösa smärtan. Vid det här laget hade ”Jonas” blivit ”Mia-Jonas”. Jag började gå i kjol och klänning. Inombords frågade jag mig ”Vem ska bestämma? ”Vem ska stå på den inre scenen?” Men det var inte tillräckligt. Till sist fick jag en remiss till könsidentitetsmottagningen i Lund och efter långt köande började jag min behandling och förvandling till shemale 29 april i år.
”Jag går från gay till trans och tänder enbart på killar.”
Foto: Daniel Ureke

Varför pratar vi inte om detta?

Nu har Hannah och Daniel kommit. Vi fortsätter prata. De smälter direkt in i samtalet. Jag tänker att detta inte är något märkvärdigt för deras generation och gläds över att tiderna förändras mot mer öppenhet och förståelse. 

  • Du ska alltså både vara kvinna och man?
  • Ja, jag ska skaffa bröst och behålla mitt manliga könsorgan. Det beror också på att kirurgin inte kommit så långti Sverige. Jag hoppas att fler ska berätta om detta. Det känns nästan som porrindustrin är de enda som använder ordet shemale. Det är en process som kommer att ta hela livet. Eller rättare sagt process på process. Många olika processer; hårborttagning till exempel. Och så ska jag börja hos en logoped för att få en ljusare röst.
  • Är det många som går igenom den här behandlingen?
  • Det är ett stort mörkertal på grund av sekretess. Allt är sekretessbelagt. Även hur många som står i kö. Men väntetiden har varit två år för mig. Det vet vi. Många mår dåligt och psykisk ohälsa är vanlig, vilket tyvärr blir en naturlig följd. De är inte balanserade. Många unga personer som byter könhar skärsår långt upp på armarna. Men jag har stått på egen grund länge. Jag jobbar också politiskt för att fler ska berätta. Nu är det många 55+ som kommer ut som transpersoner. De är tryggare i sin identitet.
  • Vad har din process inneburit för din omgivning?
  • Ja, jag går ju från gay till trans och tänder enbart på killar, precis som tidigare. Invecklat med sant. Det är många som frågar om jag är kvinna 24/7. Om jag är sminkad på jobb och så vidare. Det har ju bitvis varit jobbigt för min familj. Svårare för min pappa och min bror. Vi har det bra i storstan. Men på landet som till exempel Kvidinge där jag kommer ifrån är det inte lika lätt att vara annorlunda. Jag kan heller inte dejta på samma sätt om jag gjorde tidigare. Det är andra dejtingsajter som gäller nu.
”Det känns som jag landade i våras.”
Foto: Daniel Ureke

Självkänslan

Medan Hannah och Daniel och Mia-Jonas skämtar om dejtingsajter funderar jag på kraften i Mia-Jonas berättelse. Jag vet sedan förra intervjun att hon är politiskt aktiv och har en större vision än bara hennes egen förvandling. Jag vet också att styrkan kommer till ett pris; dagligt fokus på tacksamhet och positiva affirmationer. Mycket inre arbete.

  • Vad är det som gett dig kraften att göra detta? Varför har du inga skärsår?
  • Självkänslan. Alltså inte självförtroendet. Utan jag har börjat med den mentala delen inifrån. Gått igenom de tuffa bergen. Ingen kan ta mig! Jag får skita i folk. Jag får tusen blickar och en del har svårt att vara med mig offentligt. Är det du eller jag som har det jobbigast, brukar jag fråga då. Men det går upp och ner. Ibland ser jag döden i vitögat. Ibland är det mer smärtsamt för min omgivning.
  • Hur är det nu?
  • Just nu är det lättare. Det känns som jag landade i våras. Nu börjar den inre rosen blomma igen och delarna smälta samman till ett helt jag. Kärleken inombords exploderar!

Här slutar vi intervjun. Jag tänker att det är ett bra ställe att avsluta berättelsen på för denna gång. Daniel tar fram kameran och vi går ner i vimlet bland resenärerna på stationen. 

Tack fina Mia-Jonas för din berättelse. Din transformation och ditt arbete för öppenhet och ökad förståelse för HBTQ+ frågor är betydelsefullt och hjälper till att göra världen till en bättre och mer kärleksfull plats.

Vill du veta mer om könsdysfori som diagnos kan du följa länken här: Fakta om könsdysfori: https://www.rfsl.se/hbtq-fakta/faq-koensdysfori-som-diagnos/

Jag väljer att berätta mitt liv

Viveka Eriksson, Damjournalen.
Foto: Daniel Ureke

När jag slutade skriva på Damjournalen för fem år sedan kändes det som om jag kommit till vägs ände.

Efter nästan 50 intervjuer med spännande kvinnor (det var faktiskt en man också och en underbar Mia-Jonas) som förverkligade sina drömmar och sina liv hade jag tappat lite av min nyfikenhet och ville skriva en roman istället. Så det gjorde jag. 2014 satt jag 3-4 timmar varje dag under några månader och skrev Dumpad på en parkeringsplats, boken om mina erfarenheter av kommunalt rehabiliteringsarbete och när den var klar valde jag ut 15-20 stora förlag som jag skickade den till.

Jag blev refuserad av samtliga. Inte ens några uppmuntrande ord på vägen fick jag. Det sved. Efter varje brev öppnade jag en flaska vin och försökte intala mig att det inte betydde något. Det gick sådär kan jag säga. Till slut gick det så långt att jag 2015 var tvungen att fatta ett aktivt beslut att välja bort all alkohol och sedan dess har jag varit nykter. 

Under de senaste åren har jag vikarierat som SFI-lärare och jobbat med ett Snabbspår till Malmö Universitet för utländska akademiker. Världens absolut roligaste jobb. Samtidigt har jag tagit hand om mig själv och sakta men säkert börjat skriva igen. Under sommarhalvåren har jag spenderat mycket tid på balkongen. Det vet ni som följt mig på @balkongista och i andra sociala medier. Bland blommorna finner jag sinnesro. Där läker mitt tilltufsade ego från färdigtryckta refuseringsbrev och andra törnar som livet ger och jag kan bättre höra den spröda röst som står i kontakt med allt gott.

Idag är boken fortfarande outgiven, men jag har plockat fram den igen och fått den lektörsläst och nu återuppstår också Damjournalen. 

Jag vill fortsätta skriva om fantastiska kvinnor och män.

Skillnaden kommer att bli att den här gången kommer jag också att dela med mig av min egen resa. Min förhoppning är som tidigare att Damjournalen ska vara en källa till inspiration och kunskap därför har jag också formulerat lite förslag på inspirationsföreläsningar, som du kan se på första sidan och min plan är att ha workshops och kurser för dig som vill fördjupa dig i din egen resa och behöver hjälp med att formulera den. Antingen om du bara vill skriva för egen del eller du vill berätta för andra. 

För att få reda på kursstarter och annat rekommenderar jag att du prenumererar på mitt nyhetsbrev som kommer att komma om ett tag.

Den fina hemsidan du befinner dig på har gjorts på InfoMediaTech av duktiga Jonna Kiander. Min svärson Daniel Ureke har tagit de fantastiska bilderna från Slottsparken och Pildammsparken och min son Emil Eriksson gav mig idén till loggan och hjälpte mig göra den på sin Ipad. Genom hela processen att ”komma ut” och berätta mitt liv har min dotter Hannah Ureke varit till ovärderligt stöd. Jag tackar er alla från djupet av mitt hjärta.

Jag hoppas du vill följa med på min nya resa.